nästan omärklig blick med Fagin, som ett ögonblick såg upp och skakade på hufvudet till svar. Sikes hade i det samma böjt sig ner för att knyta sitt ena skoband, som hunden hade slitit upp. Om han hade märkt de bägge judarnes signalutbyte, skulle han kanske ha kommit på underliga tankar.
»Är det någon här, Barney?» frågade Fagin, som nu, då Sikes såg upp igen, tittade rätt ner framför sig.
»Idte ed själ», svarade Barney, hvars ord, antingen de kommo från hjärtat eller ej, togo vägen genom hans näsa.
»Du är på spåret, Nancy?» frågade Sikes och räckte henne glaset. (Sid. 76.)
»Ingen?» upprepade Fagin i förvånad ton, som kanske skulle
underrätta Barney om, att han gärna kunde säga sanningen.
»Idgen addad äd Dadcy», sade Barney.
»Nancy», utbrast Bill Sikes. »Hvar är hon? Jag högaktar, fan ta mig, den flickan för hennes medfödda talanger».
»Hod har beställt sig ed portiod kött ute i skädkrubbet», förklarade Barney.
»Skicka in henne!» befallde Sikes och slog i ett glas brännvin. »Skicka in henne.»
Barney sneglade oroligt till Fagin, liksom för att be honom om lof, men juden teg och såg ej upp från golfvet. Då aflägsnade
