Barney sig och kom strax tillbaka med Nancy, utstyrd i hatt, förkläde, torgkorg och portnyckel.
»Du är på spåret, Nancy?» frågade Sikes och räckte henne glaset.
»Ja, det är jag, Bill», svarade den unga damen och tömde glaset. »Men det satt hårdt åt, pojkvaskern har varit sjuk och — —»
»Såå, kära Nancy?» sade Fagin och såg upp.
Måhända gjorde en egendomlig sammandragning af judens röda ögonbryn miss Nancy uppmärksam på, att hon höll på att bli för meddelsam. Nog af, hon tystnade plötsligt och ledde, med många älskvärda ögonkast på herr Sikes, samtalet i en annan riktning. Några minuter därefter fick herr Fagin ett anfall af hosta. Genast drog Nancy upp själen öfver axlarna och förklarade, att hon måste gå. Herr Sikes, som hade samma väg, följde med ett stycke, och de följdes på kort af stånd af hunden, som slank ut från en bakgård, så snart hans herre var ur sikte.
Juden stod vid fönstret och såg efter Sikes och knöt näfven efter honom och mumlade en förskräcklig svordom. Sedan gjorde han en ondskefull grimas, satte sig vid bordet igen och började studera polisunderrättelserna. —
Oliver Twist hade emellertid, på väg till bokhandlaren, kommit in på en sidogata, som han egentligen ej skulle ha gått. Han upptäckte det först då han tillryggalagt hälften däraf, och som han var säker om, att den i alla fall ledde till hans mål, ville han ej vända om, utan vandrade framåt så fort han kunde. Han gick och tänkte på, huru bra han hade fått det och huru gärna han nu skulle vilja hälsa på den stackars lille Dick, som väl fortfarande svälte och fick stryk. Då hörde han plötsligt en kvinnoröst ropa: »Ack, min käre lille bror!» och då Oliver vände sig om, för att se efter, hvad som var på färde, slog någon armarna om halsen på honom.
»Låt bli!» ropade Oliver och spjärnade emot. »Hvarför hejdar ni mig? Hvem är ni? Släpp mig!»
Det enda svaret var en mängd beskärmelser från den unga flickan, som hade omfamnat honom och som hade en torgkorg och en portnyckel i handen. »Å, Gud ske lof och tack», skrek hon, »ändtligen har jag då funnit honom! Ack, Oliver, du stygga, stygga pojke, som gjort oss en sådan sorg! Seså, kom nu med hem, min lilla gosse. Å, Gud ske lof, att jag ändtligen har funnit honom!» Därmed brast den unga damen i gråt och snyftade så hysteriskt, att ett par kvinnor, som kommo uppför gatan i det samma, frågade en slaktarpojke, som stod där och gapade och hvars hår sken af insmord talg, om han inte tyckte det var bäst att springa efter en doktor. Men slaktarpojken, som tycktes vara något trög, att inte säga lat af sig, svarade, att det var inte alls hans åsikt.
»Ack nej, det behöfs inte», försäkrade den unga fickan och fattade Olivers hand, »jag är bättre nu. Kom genast med hem, du elaka gosse!» sade hon till honom. Och till kvinnorna sade hon: