tomtarå skulle bestå af 5 stenar, farvägsrå och urfjällsrå af 3 stenar och att gränsmärken emellan åker- och teg-skiften kunde göras af 2 stenar, eller stake och sten eller sten med ben, och slutligen att en sten ej skulle hafva vitsord. Yngre Westmannalagen upprepar dessa föreskrifter nästan med samma ord. BB. 18: pr. Rå och Rör var den allmänna benämningen; deremot förekommer ej mærki i dessa lagar under betydelsen af gränsmärke, likasom ÖGLagens ramærki ej heller finnas i Svealagarne. Anmärkningsvärdt är att man på intet ställe i Hels.Lagen träffar orden ra och rör. I stället begagnas öfverallt den allmänna benämningen mærki (trämærki, stenmærki) utan att några föreskrifter finnas huru dess märken skulle vara beskaffade.
Svealagarnes stadganden om gränsmärken, deras namn och beskaffenhet lades till grund vid utarbetande af LandsLagarne, der samma föreskrifter återfinnas blott med den förändring, att rå och rör alltid skulle bestå af 5 stenar, hvarken flera eller färre, vare sig att de sattes kring tomt, farväg eller urfjäll[1]. Sedermera lät K. Carl XI genom K. Br. till HofRätterna den 10 Maji 1696[2] påbjuda, att vid rörläggningen skulle ”utses och utletas” stora hällar à 11⁄2 eller 2 qvarters tjocklek, 2 alnars bredd och 3 alnars längd, uti hvilka råliniens sträckning borde inhuggas. Dessa skulle sedan nedläggas en aln i jorden under hvarje rör och om möjligt äfven visare, hvarmed menades de rör, som i en rak rågång sattes så långt ifrån hvarandra, att rop dem emellan hördes[3].
De genom berörde KungaBref tillkomna bestämmelser infördes sedan i 1734 års lag, JB. 21: 1, och tillades nu ytterligare, att vid hvart femstenarör och på högst 10 alnars afstånd derifrån skulle sättas utliggare för att visa rågångens rigtning.
Slutligen förordnades i Skiftesstadgan den 4 Maji 1827 Kap. 5 §. 9, att fasta märken, som af gammalt blifvit erkände för laga skilnad, jemväl skola förses med utliggare på högst 30 alnars afstånd; att om rågång mellan byar och hemman går genom skogsmark, skola rågator till 3 alnars
