Sida:Om 1607 års upplaga af Uplandslagen (Leffler 1880).pdf/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


7
Om 1607 års upplaga af Uplandslagen.

dessa fall visar, att ordställningen hundradhum twem är äkta fornsvensk, om den ock kanske icke kan uppvisas i något annat årtal[1]. Däri har man således icke att se ett bevis på, att det gamla språkets lagar icke varit kända af den förf., som nyttjat ifrågavarande uttryck, eller därpå, att det stycke, där detta förekommer, är förfalskadt. — Jag tillägger här, att hvad den omständigheten vidkommer, att årtalet 1295 i det ifrågavarande stycket uppgifves, medan Conf. har 1296, så kan däraf ej grundad anledning hämtas att misstänka den förra uppgiftens ursprung. 1295 anger nämligen året för lagbokens författande, 1296 året då konungens stadfästelse gafs.

Vid den af Schlyter misstänkta textens granskning träffa vi omedelbart efter årtalet uttrycket närwarande thässum snällum mannum. En och annan väntar kanske af det första ordet formen närwarandum. Härvid må emellertid anmärkas, att just denna samma absoluta dativ-konstruktion med ett particip på -ande utan dativändelse träffas på andra ställen i UL. äfven i hufvudkodex, näml. Kiöpmalæ-balken 9: pr., där det heter: nærværændi flæstum þem bæstu . j . hans raþ waru . ok mangum andrum goþum mannum, och i Conf., där man träffar þem a hörændi (jfr Rydqvist, SSL. I, 412). Hvad vidare det straxt följande uttrycket Vpsala Prowaster tha beträffar, så synes utg. där ha kommaterat orätt; framför tha bör sättas semikolon och tha öfversättas med därefter, vidare. De här förekommande personnamn, hvilka af gammalt borde ha nominativ-märke, hafva alla — utom Rödh — detta bevaradt, såsom Bändikter, Vlwer (2 ggr) Haghbardär, Sighurder, Gasabogher, Göthriker (jfr ock Prowaster), medan i den svenska Conf. alla dessa — utom de två sista namnen, som där ej förekomma — såsom stående i ackusativ sakna ändelsen -er (liksom ock prouæst). Icke är det nu synnerligen troligt, att en förfalskare i början af 1600-talet skulle hafva förstått att gifva namnen en annan form än de i Conf. hade, och hade han gjort det, hade han säkerligen skrifvit Hakuner, Eskiler o. d. lika väl som Bändikter, Ulver o. d. Namnformen Jowan (för Johan) kan vidare förefalla misstänkt. Jag kan emellertid anföra andra exempel på den samma, ehuru från något yngre urkunder. I ett latinskt originaldiplom på pergament af 1348 träffas Jovan(e; dat.)[2] I flere diplom från 1400-talets början träffas

  1. Därmed bör jämföras det i fsve. ej sällsynta bruket att sätta det enkla räkneordet äfven i andra fall efter substantivet, t. ex. i UL. i þingum tuem; denna ordföljd är ännu i nysve. tillåten i poesi.
  2. Se Svenskt Diplomatarium, 6 B, s. 65..