ålderdomliga och forntrogna språket bort göra ett sådant antagande omöjligt och afgjordt talar för, att stycket är äkta, och att det är af utg. af UL. 1607 förefunnet i själfva den ursprungliga texten af den handskrift, han utgifvit[1]. Icke lär väl någon längre finna det vara det ringaste sannolikt, att nyssnämda form madher vittnar om en förfalskning. Den, som så väl känt fornspråket, att han kunnat skrifva fullt forntroget uttryck som thässin laghbok, närwarande thässum snällum mannum, allir flästir wittrir, allum samtyktis at thämma laghum, i thässa bok skriwa, ja hundradhum twem — som man finner, till en del rätt egendomliga vändningar från nysvensk synpunkt betraktadt —, kan för visso icke hafva varit okunnig om, att pluralen af maþer hetat mæn.
Till alt, som nu uppvisats rörande det oberättigade i antagandet, att hela det nu afhandlade stycket vore af utg. af UL. 1607 sammansatt och UL:s text därigenom förfalskad, må ytterligare följande läggas. Att utg. omöjligen kunnat vara i stånd att hopsätta ett stycke på så god fsve., som det nu ifrågavarande visats innehålla, detta framgår ovedersägligt af de intyg, han själf annanstädes lemnat på sin kännedom om fornspråkets grammatik. Dylika intyg finnas i de af utg. författade tittlarne till Uplands- och Östgötalagarne, i de troligen af utg. i en del af UL. insatta flocknumreringarna samt i en del af utg. upplösta förkortningar. Sålunda heter det, att UL. af Byrgher Magnusa son Swea ok Giötha Kununge . . .[2] förbätradhes. Man återfinner där orden i Præf. Byrghir son Magnusa, men utgifvaren har icke förstått att sätta orden Byrgher och son i deras rätta kasus, dativen, oaktadt han gifvit den rätta kasusformen åt kununge. I Östgötalagens tittel talas det om Erik hin Heligas son (heliga i st. f. helga (!), detta oaktadt UL. Præf. har Erikinum hælgha). I UL:s Kirkiu-balk finnes hvar flock öfverskrifven med sitt nummer, uttryckt med ordningstalet i bokstäfver och ordet Flukker (i alla de följande balkerna nyttjas romerska siffror i st. f. räkneordet i ord omskrifvet). Det är troligt, att det är utg. själf, som sökt på detta sätt liksom upplösa den med romerska siffror gjorda förkortningen (jfr straxt nedan om fiura för IIII i HL.). Detta försök har emellertid slagit mycket illa ut, och det är kanske den därunder vunna insigten om den bristande
