förmågan, som föranledt, att utg. efter Kirkiu-balken liksom i de öfriga af honom utgifna lagarne låtit de romerska siffrorna kvarstå. Bland de nämnda öfverskrifterna träffas sådana som Fyrsta Flukker, Tridhiu, Ällufti[1], (Träftandi väl tryckfel,) Fiughurtanti och så med slutande -ti t. o. m. Attirtanti Flukker (sedan Nittandi, m. fl.). Rörande slutligen af utg. orätt upplösta förkortningstecken i de gamla handskrifterna kan jag hänvisa till Schlyters företal till hans upplaga af Helsingelagen, s. XI, där sådana exempel anföras som marker för marka, fiura för fiurum (i handskriften IIII) m. fl. (jfr ock s. 6 n. 1 här). — Jag tillägger blott, att den man, som oaktadt denna så ofullkomliga kännedom om fornspråket kunnat för första gången och på en tid, då «den diplomatiska noggrannhetens fordringar»[2] voro alldeles okända, åstadkomma så goda aftryck af de gamla lagarne, som dessa förstlingsupplagor med sina fel verkligen äro, i hög grad är förtjänt af efterverldens erkänsla.
Ytterligare torde här få påpekas, att ingen rimlig orsak kan uppvisas, hvarför utg. af UL. 1607 skulle ha falskeligen tillagt ifrågavarande stycke. Innehållet är ju till en stor del det samma, som å ett motsvarande ställe i Conf., och, då äfven denna senare aftryckts, hade det i sanning varit egendomligt, om utg. gjort sig mödan att därur afskrifva och i annan form återgifva en hop namn m. m. och inflicka detta på sidan näst före den, där det motsvarande stycket i Conf. finnes tryckt.
Rörande det nu utförligt afhandlade styckets ursprung vågar jag till det redan sagda lägga följande förmodan. Detta stycke har stått som en särskild anteckning eller ett slags kort inledning — troligen till samman med balkindelningen (Bok þæssi skiptis i o. s. v.) — straxt före den egentliga lagens början i den originalhandskrift af UL., som nedskrifvits vid det af lagmanen Birger Persson och hans femtonmannanämd[3] företagna utarbetandet af
- ↑ För Älliufti.
- ↑ Schlyters ord i företalet till ÖGL. s. XVII.
- ↑ Den öfver alt återkommande uppgiften, att nämden varit en tolfmannanämd, hvilar visserligen på de gamla urkundernas egna ord, eller Duodecim viros assumsit i den latinska, ok waldi mæþ sik tolff manna næmpd i den svenska Conf., men synes icke desto mindre vara oriktig. Hvad först den latinska Conf. vidkommer, så anföras där lika många och samma män som i Præf. i E, eller 15, i st. f. det antal, 12, som straxt förut i den lat. Conf. nämts. I den svenska Conf. åter upptagas blott de 11 första af dessa 15 män, hvilka 11 förmodligen till samman med Birger Persson själf antogos hafva utgjort den straxt förut omtalade tolff mannæ næmpd. Här äro det sista ombudet från Attundaland samt de 3
