»flyttadt till slutet af Fl. 13, utan att utgifvaren betänkt att de sista orden: Iwir þe mal &c., hvilka hafva afseende på Fl. 15, och här blifvit satta i början af Fl. 14, sålunda blifvit ryckta ur sitt sammanhang, hvarigenom också förfalskningen blifvit röjd.» Därom yttras ock i UL. Schl. s. 48, n. 86: ». . . evidens est istum ordinem, quem in nullo manuscripto codice inveni, mutationi inscite factae deberi; nec dubium videtur quin hæc ingenio editoris, hunc codicem primum typis vulgantis, sint tribuenda.» För det rätta bedömmandet af detta fall böra följande omständigheter beaktas. Första delen af det här ifrågavarande stycke, som i UL. 1607 fått annan plats än i A — jag fäster mig tils vidare ej vid orden Iwir þe mal &c. —, visar sig vid granskning af innehållet ostridigt höra just till den flock (13), där hela stycket i UL. 1607 finnes upptaget, och endast genom något misstag hafva kunnat komma att inflickas i den flock (14), der stycket i A och öfriga handskrifter står. Flocken 13 handlar om mæssufald ok forbuþ och flocken 14 om siælægift ok testæment. Första paragrafen af det omtvistade stället (UL. Schl. Kirkiu-balken 14: 7), från orden Nu kombær þæn man . . . till och med orden . . . saklösir a höræ (A), handlar om, då man, som är i forbuþ (mindre bann) eller är biltog, det oaktadt besöker kyrka, och den ansluter sig således helt nära till 13:de flockens 2:a § (den sista i A), som handlar om, att man sättes i forbuþ; däremot har den als intet att göra med 14:de flockens 6:e § (den sista i UL. 1607), som handlar om likstol och själamässor, och lika litet med någon af denna flocks föregäende paragrafer. Med den återstående delen af det ifrågavarande stycket förhåller det sig däremot på följande sätt. Andra paragrafen (UL. Schl. § 8), från orden Nu kan fontkar sundruct . . . till och med . . . biskups ensak, handlar om böter, som soknemän i visst fall skola gifva för söndrig dopfunt. Nästa § (UL. Schl. § 9), från orden Nu kan fisklekær wærþæ . . . till och med . . . æptir mæssu, handlar om fiskafäng under helgdagar. Nästa § (UL. Schl. § 10, den sista i 14:de flocken där) handlar om oskärande af dopfunt och altare. Ingen af dessa tre sista paragrafer har, som man finner, det ringaste samband med 14:de flocken men icke häller med den 13:de. Det synes nu föga rimligt att antaga, att utg. af UL. 1607 skulle hafva flyttat dessa 3 paragrafer från deras ursprungliga plats till en annan, dit ingen orsak fans att föra dem. Hade utg. för innehållets skull velat göra en omflyttning, hade det ju varit nog att flytta den 1:a paragrafen.
Uppenbart är, att alla dessa 4 paragrafer utgöra nyare tilllägg till UL. och att de icke stått i den ursprungliga
