ändra orden skil iak till skils.» Däremot må invändas, att man ingalunda är berättigad att på detta kategoriska sätt påbörda utg. bristande förstånd, samt att det är vida sannolikare, att den ifrågavarande ändringen långt före utg:s tid blifvit gjord i handskriften. Sådana smärre ändringar, gjorde på 1400:talet i äldre handskrifter till åstadkommande af nyare ordformer och uttryckssätt, äro långt ifrån sällsynta. Man finner ock rätt ofta just i Schlyters upplagor af de gamla laghandskrifterna anmärkt: «af en nyare hand från 1400- (1500-)talet rättadt» så och så. Jfr här s. 24—25.
Det heter vidare på det anförda stället hos Schlyter: «Många andra mer eller mindre uppenbara förfalskningar förekomma, hvilka det blefve för vidlöftigt att här uppräkna,» hvarvid i en not som ex. på dessa «förfalskningar» 19 ställen åberopas. En granskning af dessa ställen skall utvisa, att intet enda kan med större sannolikhet anses vara af utg. förfalskadt. Jag ordnar de särskilda fallen under vissa synpunkter.
- Sådana fall, hvilka förmodligen bero på felskrifning vid
handskriftens afskrifvande, föranledd än af likheten med
något annat ställe, än af ett tillfälligt förbiseende utan tydlig orsak.
Hit höra följande exempel (dessa angifvas på samma sätt som hos
Schlyter a. st.):
- not 97. s. 21. I Kirkiu-balken 5: pr. heter det i A med afseende på den prest, som allum a sæmbær: soknæmæn aghu meþ hanum til biskups faræ. biskupær a skuþæ kunnist hans, medan E efter skuþæ har orden ämpni thera, ok kunnist præstins. «Male» säger Schlyter om denna läsart och med rätta; ty ämpni thera passar ej als i detta sammanhang. Det måste emellertid, så vidt jag kan se, vara ytterligt osannolikt, att utg. inskjutit dessa ord. Vida troligare synes det vara, att de nästan omedvetet insatts af den gamle skrifvaren i följd af en reminiscens af ett något liknande ställe straxt förut. I Kirkiu-balken 1: 1 heter det nämligen rörande tillstånd att bygga kyrka: skulu böndar til biskups fara . . . ok soknæ præst sin mæþ sik hawæ. . . . Biskupær a æmpni (E ämni) þeræ skoþæ (E skudha) ok loff (E luf) til giwæ. Detta antagande kan möjligen styrkas däraf, att å detta senare ställe i E skrifves ämni, men å det andra ämpni; ty icke är det troligt, att utg. skulle hafva insatt en form, som afvek från den, som föran- ledt «förfalskningen.»
- not. 49. s. 252. I Wiþærbo-balken 24: 3 läses i A: ok eþ biuþæ . j . þrim hundæris þingum . ok twem folklanz þingum . ok . . . E har däremot följande läsart: ok edh biudha i laghtingum, ok
