Den här sidan har korrekturlästs
19
Om 1607 års upplaga af Uplandslagen.
- a trim hundaris thingum, ok twem Fulklands thingum: Ok . . . «Male» säger Schlyter vid anförandet af de här spärrade orden. Detta omdöme torde endast afse det i E tillagda ok, ty des äfven tillagda i laghtingum är en alldeles betydelselös variant, lätt förklarlig däraf, att straxt ofvan § 2 har a laghtingum, a hundaris thingum trim ok Fulklands thingum twem (i A: j . lagh þingum . hundæris þingum o. s. v.). Meningen blir, som man finner, den samma med eller utan orden i laghtingum, medan däremot det i E mellan laghtingum och a trim hundaris o. s. v. inskjutna ok förstör meningen. Det ligger nu rätt nära till hands att, om man liksom Schlyter utgår från den förutfattade meningen om textförfalskning, antaga, att detta ok insatts af utg., emedan denne icke förstått, att det var de 3 hundarestingen och de 2 folklandstingen, som kallades lagting, utan trott, att detta senare var helt andra slags ting. Men detta antagande måste man likväl låta alldeles falla, då man ger akt på, att utg. på det första stället (— det nyss anförda i § 2 —) icke gjort någon dylik ändring. Hvarför skulle han bättre förstått texten där än på det senare stället? Det synes därför icke återstå annat än att antaga, att ok på ifrågavarande ställe inkommit genom ett, föröfrigt bra lätt tillkommet fel af den gamla afskrifvaren.
- Ett fall som sannolikt beror på felaktig läsning af utg.
- not. 30. s. 159. I Manhælghis-balkens 29 flock 4 § heter det i A: þa hawi aldrigh ængin wald, medan E där har äghandin för ængin. «Male» säger Schlyter och med rätta, då ordet äghandin als ej passar i sammanhanget. Emellertid ser jag däri ingen förfalskning, utan en felaktig läsning af utg., som, då han icke känt att ordet ængin kunde brukas efter aldrigh, ej väntat att finna det på detta ställe. Han tog därför sannolikt ængin för en förkortning af ordet æghandin.
- Ett fall, då E haft en språkligt berättigad sidoform
till den i A förekommande.
- not. 6. s. 30. I Kirkiu-balken 7: 3 har E tiunder i nom. sing., där A har tyund; i E är ordet altså där starkt maskulin, i A starkt feminin. Detta är icke något enstaka fall i E utan har på flere ställen där sin motsvarighet, såsom 6: 7 (2 ggr), 7: 6, 8. Ej häller är detta någon egendomlighet för E, enär det starka maskulina tiunder finnes i många andra handskrifter, så väl äldre (t. ex. G från senare hälften af 1300-talet), som yngre (se UL. Schl. n. 59 s. 31, n. 57 s. 27, n. 83 s. 30). Redan äVGL. har det maskulina ehuru svaga tiundi. Äfven kan förtjäna nämnas, att Fårömålet har
