nästan en afskrift af UL. med tillsatser ur äVML., träffas i Aerfda-balken 14 de båda stadgandena i UL. om fri mans och ofri kvinnas barn samt om ofri mans och fri kvinnas barn alldeles ordagrant återgifna. Däremot äro UL:s inledande ord om barn af två ofria föräldrar i yVML. utelemnade. Skulle detta kunna häntyda därpå, att den handskrift af UL., som låg till grund för yVML:s redaktion, haft ändringen från ofrælst till frælst, hvilket såsom stridande mot rättsedvänjorna i Västmanland i detta landskaps lagbok icke upptagits? — Påpekas kan ock, att Södermannalagen icke häller har det ifrågavarande stadgandet, ehuru den har — i kortare fattning än i UL. och yVML. — de båda andra om barn af en fri och en träl (Aerfþæ-balken 3: 2). — Jfr om detta fall s. 26 n. 1 här.
- Sådana fall, då i UL. 1607 helt obetydliga och
alldeles likgiltiga varianter träffas.
- not. 78. s. 58. I Kirkiu-balken 14: 9 har A: ma man at saklösu . . faræ . . ok ma man . . . saklösu . . . giöræ, medan E har '. . . saklöser . . . giöra. Andra handskrifter ha på senare stället at saklösu eller saklöst eller saklös. Konstruktionen med nominativen, hörande till man, öfverensstämmer med det straxt ofvan (§ 7) förekommande þar ma præstær at saklösu mæssu sighiæ . ok soknæmæn saklösir a höræ (i A, likaså i E), där några handskrifter på första stället ha saklōss eller saklöst, på det andra at saklöso. — Omöjligen kan nu detta saklöser vara bevis på »förfalskning.»
- not. 41. 8. 118. I Aerfþæ-balken 12 har A: þær kombær broþir at arfwi bröþær sinum, men E: . . . at arf brodhors, hvilket, så vidt jag kan se, är en betydelselös variant.
- not. 53. s. 150. I Manhælghis-balken 19: pr. har E: . . . fangit ällär lutit . . ., där A blott har . . . lutit . . . Antager man, att läsarten i E är förfalskad, ser man förmodligen i orden fangit ällär en af utg. insatt förklaring af ordet lutit. Men i sådant fall skulle texten ha öfverflödat af dylika förklaringar. Varianten är utan tvifvel gammal och alldeles betydelselös.
- not. 28. s. 180. I Iorþæ-balken 1: pr. har A pænningæ hwitæ, men E päninga redhu. Då meningen antagligen i båda fallen är den samma, betyder varianten intet. Det senare uttrycket förekommer äfven i ÖGL.
- nott. 2, 3. s. 214. Flocköfverskriften till Wiþærbo-balken 1 lyder i A: Huru by skal til iamföræs, men i E: Huru By skal iämföras. Meningen blir i båda uttrycken alldeles den samma: huru by skall till delning i jämngoda delar (näml. komma, hvilket ord finnes utskrifvet i F) i förra fallet och huru by skall
