Sida:Om 1607 års upplaga af Uplandslagen (Leffler 1880).pdf/28

24

Om 1607 års upplaga af Uplandslagen.

6. 13. endast ek, såsom synes af de följande meningarna. Varianten ek ok aldu är därför lika oskyldig som trovärdig.

   14. not. 3. s. 261. I Þingmalæ-balken 4 börjar § 2 i A med orden Nu wilium wir sighiæ um twætalur, medan UL. 1607 blott har: Vm Twetalur. Denna variant är, som man finner, alldeles betydelselös.
   15. not. 29. s. 269. I Þingmalæ-balken 8: 4 läses i A: . . . husit þær fæit standær inni . i., medan UL. 1607 där har . . . fäit innan stander i. Det är mig omöjligt att inse, hvarför denna ytterst obetydliga variant blifvit räknad bland bevisen på «förfalskning» af texten i UL. 1607. Det finnes ingen gammal laghandskrift, som icke skiljer sig från öfriga handskrifter af samma lag genom dylika små varianter, som denna och de flesta af dem, hvilka under denna afdelning skärskådats.
7. Några fall, hvilkas rätta förklaring kan vara tvifvel underkastad, men hvilka sannolikt bero på ändringar, som af en senare hand gjorts i den gamla handskriften.
   16. not. 58. s. 38. I Kirkiu-balken 9: pr. har A: offrin swa mykit þön wiliæ (om fatöct folk), medan UL. 1607 där har . . . thön formoghu, men på 2 ställen förut i samma flock . . . thön wiliä liksom A. Varianten är, som man finner, endast därför af någon nämnvärd betydelse, att ordet formoghu är ett jämförelsevis ungt ord, som icke ursprungligen kan ha stått i lagen. Det är ock endast med hänsyn därtill, som detta fall upptages här under denna afdelning i st. f. under den föregående. Verbet formagha förekommer, så vidt jag kunnat finna, först i laghandskrifter från medlet af 1300-talet^[1]; men då handskriften E af UL. efter all sannolikhet förskrifver sig från en ännu äldre tid — jfr hvad som här längre fram s. 31 och n. 1 yttras om det ålderdomliga språket i E —, kan man icke gärna antaga, att ifrågavarande ordform från början stått i denna handskrift. Det ligger då närmast till hands att antaga, att på detta ställe äfven i E älst stått wiliæ, men att detta af någon senare hand rättats till formoghu. — Då jag äfven för de 3 följande fallen antager tillvaron af dylika af yngre händer tillskrifna ändringar eller tillägg i den gamla handskriften, må här några ord egnas åt detta spörsmål. Det är en ytterst vanlig företeelse, att i gamla handskrifter ändringar och tillägg gjorts af yngre händer. Dylikt omtalas mångenstädes i beskrifningarna på handskrifterna af Sveriges gamla lagar i Schlyters (och Collins) upplagor; det har skett i äVGL:s handskrift så väl som i UL:s hufvudkodex och
       1. T. ex. i hufvudhandskriften af Magnus Erikssons Landslag.