utg. insatt den förmodligen äfven någon gång fullt utskrifna äldre formen madher i st. för den yngre man. Att åter utg. skulle ha ändrat det i handskriften stående man till maþer förekommer mig i högsta grad osannolikt. Då man t. ex. i Kirkiu-balkens 13 flock i UL. 1607 läser straxt efter hvart annat: Nu warder man i forbudh sättär . . . Nu kumber thän madher . . . Nu kan then madher . . . Nu kan länsmadher . . . Nu kan biltughä man . . . Tha ma man märdra vptaka . . . Samu hälghd a man . . . ma madher (. . . at fiskum fara) . . . Ok ma man (anwärk . . . giöra) . . . Nu taker moghandi madher . . . Lägger madher . . ., så gör detta på mig åt minstone det oafvisliga intrycket, att just denna samma växling funnits i handskriften. Hade verkligen utg. insatt madher på de ställen, där detta står, hade han i sanning gifvit prof på ett gränslöst slarf — hvarför vi i betraktande af det sätt, hvarpå utg. i andra afseenden förfarit vid ombesörjandet af 1607 års upplaga af UL., ingalunda äga rätt att beskylla honom —, då han i den här anförda flocken skulle hafva låtit man kvarstå nästan lika ofta, som han ändrat det.
Vidkommande åter det icke så sällan i UL. 1607 mötande their för det eljest vanliga ther, the, i A þer, þe(, þær), så synes det verkligen icke rätt sannolikt, att det i handskriften stått så ofta, som det i UL. 1607 framträder. Ett þeir träffas i fsve. eljest blott en enda gång, nämligen i äVGL. (Af saræ malum, 5) — Hednalagen frånsedd, där det finnes 2 gånger. I enstaka fall träffas dock för öfrigt ej så sällan diftongen ei i fsve. skrift — se därom Rydqvist, SSL. IV, 138—139 —, fall som utan tvifvel äro att förklara så, som Rydqvist å a. st. föreslagit, nämligen därigenom att skrifvaren stundom låtit sin munart skymta fram. Ett sådant fall är geit i kodex A af UL:s Manhælghis-balk, 53 flocken (§ 1), där E och andra handskrifter ha get. Att någon enstaka gång ett þeir stått i E är därför ganska antagligt. Att åter diftongen ei i detta ord så pass ofta träffas i UL. 1607 kan möjligen förklaras på följande sätt. I E har kanske ordet þer varit skrifvet þ’r, och detta har då af utg. återgifvits med den äldre formen their, som stundom funnits utskrifven. Kanske har adverbet þær varit förkortadt på samma sätt med þ’r[1], i hvilket fall man skulle kunna förklara, att E någon gång har their i st. f. thær[2]. Utg. skulle där ha
