misstagit sig om förkortningens betydelse. Att utg. själf skulle rent af falskeligen utan någon grund i handskriften ha insatt formen their som ett slags »prydnad» är högeligen osannolikt af alldeles samma skäl, som nyss påpekats i fråga om madher. Ther och their förekomma nämligen om hvarandra i samma flock, ja i samma punkt (t. ex. i Kirkiu-balken, 6: 7: Ok allir their giärning kunnu, ther giwin ...). Det blefve ock med nämda antagande oförklarligt, att formen the så ofta fått kvarstå. Denna så moderna form skulle väl utg. i främsta rummet ha undanröjt.
Hvad vidare formen igh beträffar, så är den i UL. 1607 så långt ifrån genomförd, att äi är regel och igh undantag. Hade utg. velat i st. för äi insätta en ålderdomligare form, hade han säkerligen i st. för igh valt formen äigh, som förekommer 6 gånger i den af utg. efter UL:s slut aftryckta Hednalagen, men som i UL. 1607 är sällsynt. Då man nu t. ex. i Kirkiu-balkens 13 flock träffar igh ... ai ... igh ... äi ... äigh ... äi ... äi ... äi ... igh..., får man ovilkorligen det intrycket, att denna växling af formerna för den nekande partikeln välbekant äfven från andra laghandskrifter förefunnits i själfva handskriften E. Ingenting talar, så vidt jag kan se, för den åsigten, att igh blifvit af utg. falskeligen insatt.
Hvad till sist «ein för en» vidkommer, så har det icke lyckats mig att, oaktadt mycket letande, i UL. 1607 påträffa någon enda diftongisk form af detta ord[1]. Skulle emellertid denna form ein verkligen någon enstaka gång förekomma i UL. 1607, så är den utan all fråga lika litet «förfalskad» som de i Södermannalagen flere gånger mötande formerna af eyn (= ein), som Helsingelagens 2 gånger nyttjade ein, som äVGL:s eit, æit (ett), som alla andra nyss antydda fall, då fsve. har ei, och särskildt som UL:s geit, their.
Det heter till slut hos Schlyter, UL. s. LXII,: «likaså finnes här» — i UL. 1607 — «ofta a i slutet af orden, där handskrifterna hafva æ,» hvilket altså äfven anses bero på af utg. gjorda ändringar af handskriftens text. I detta fall synes man verkligen vara berättigad att beskylla utg. för att icke strängt ha följt handskriften. Det finnes nämligen en utväg att kontrollera hans åtgörande i detta fall. Confirmatio till UL. är i 1607 års upplaga aftryckt efter handskriften A, såsom Schlyter påpekat (jfr här s. 4 n. 2). Nu har verkligen UL. 1607 i denna Conf. mycket ofta a, där A har æ. Det finnes emellertid åtskilligt, som låter utg:s förfaringssätt i detta
- ↑ Anmärkas bör, att Schlyter för detta fall, i olikhet med de öfriga, ej anför något bevisställe.
