laghum, är Byrghir Laghmadher lät i thässa bok skriwa, mädh aldra thera radhi, är wir hawm nu optalt. (I slutet af Konung Byrghers Företal i UL. 1607; där redogörelsen för balkarne och deras innehåll i UL. Schl. vidtager)
Ett egendomligt uttryck häri faller säkert hvarje med det gamla språket någorlunda förtrogen läsare straxt i ögonen, nämligen orden: Thär til kalladhus allir flästir wittrir madher af thrim Folklandum. Man väntar för madher pluralformen män och kanske äfven annan lydelse af de närmast föregående orden. Det synes vara all anledning att antaga, att detta ställe är bland dem, som föranledt Schlyters påstående, att förf. af det ofvan anförda ej riktigt känt det gamla språkets lagar. Eftersinnar man emellertid närmare, hvilken kännedom om det gamla språkets former nämda förf. i alla händelser måste hafva haft för att kunna skrifva så pass fornsvenska, som han gjort (jfr därom längre fram s. 9) — låt vara, att han verkligen skulle hafva begått en eller annan grammatikalisk »bock» —, skall man finna det i högsta grad otroligt, att han icke skulle hafva vetat, att pluralen af det enkla madher hette män, medan han fem ord efter detta madher nyttjat den riktiga pluralformen män i det sammansatta ordet Länsmän. Det synes därför alldeles osannolikt, att madher där står af gammalt för män, och nödvändigheten af en annan tolkning af den förra ordformen framställer sig därför[1]. Nära till hands är det då att tänka, att madher står genom skrif- eller läsfel för mædher (d. v. s. i handskriften mæþer). Erinrar man sig, huru ofta t. ex. i äVGL. a står för æ, skall man finna detta antagande bra sannolikt. Detta mædher förmodar jag vara den äfven eljest i fsve. ej sällan förekommande längre formen af prepositionen och adverbet mæþ[2], som i äVGL. flerstädes äfven finnes skrifvet mæþ, eller just med a för æ såsom madher för mædher. Detta mædher står på här ifrågavarande ställe, efter hvad jag förmodar, adverbielt med betydelse af därjämte, tillika, i hvilken användning det i våra gamla lagar ytterst ofta förekommer (se Schlyter, LL. Ordb. s. 455). Meningen af det anförda stället blir altså:
- ↑ Så framt icke, hvilket väl ej vore alldeles otänkbart — ehuru jag ej finner det mycket sannolikt —, madher genom ett förbiseende insatte af utg., som då finge antagas hafva i handskriften förefunnit ᛘᛘ (såsom tecken för män; så t. ex. i en handskrift af Grágás, hvarom se Thorsen, Om Runernes Brug ..., s. 78) och, förvillad af runans namn, insatt detta i st. f. ordets pluralform. Jfr om ᛘ i E längre fram s. 27 och 32.
- ↑ Osannolikt är, att detta mædher skulle vara en gammal pluralform till maþer : mæþ(e)r, om hvilken se Bugge, Rökstenen s. 86.
