i Præf. i laghum þæmmæ. I sammanhang härmed böra några ord egnas åt den form thässin, nom. sing. fem., hvarmed det här ifrågavarande stycket börjar. Denna form finnes ej upptagen i Schlyters glossar till UL., och i LL. Ordb. anför Schlyter þæssin blott som form för nom. och ack. plur. neutr. Det är emellertid kändt, att i fornspråket formerna för nom. sing. fem. och nom. och ack. plur. neutr. i adjektiv och pronomen voro lika (jfr särskildt fsve. þön), hvarför den säkert bestyrkta förekomsten af en form þæssin på de båda senare ställena talar för, att denna form äfven kunnat brukas på det första stället. Också har Gutalagen þissun såväl i nom. och ack. plur. neutr. som i nom. sing. fem., och Rydqvist upptager ock (SSL. II, 496) formen þæssin för det senare stället lika väl som för de förra och styrker (a. a. s. 497) den feminina formen med bevisställen ur Konungastyrelsen och Bonaventura[1].
Hvad tidsbestämmelsen straxt i styckets början (Thusand Hundradhum twem, Niutighi ok fäm arum) vidkommer, så afviker dess form visserligen från den i slutet af Conf. meddelade (þusænd arum. twem hundræþ arum. niu tighi arum. ok sæx arum), men däraf är man ej utan närmare pröfning berättigad att sluta, att den förra är »förfalskad». På det förstnämda stället träffas arum blott en gång vid årtalets slut, medan det å det senare stället, liksom i regeln eljest i älsta tider, upprepas efter hvar tidsbestämning, som motsvarar en siffra i årtalet (1296), d. v. s. 4 gånger. Ett mellanled mellan båda uttryckssätten föreligger i den i Alsnö stadga (VGL. IV, s. 316) mötande tidsbestämmelsen þusæn arum . oc tu hundræð . oc attatighi . oc fem arum. Jämföras kan ock tidsbestämmelsen i runinskriften å Salebo kyrkklocka: þa : iaek : uar . gör : þa : uar : þushundraþ: tu : hundraþ : tiuhu : uintr : ok atta : fra : byrþ : gus :[2]. Med afseende åter på böjningsändelsens utsättande i båda
- ↑ Jag kan här tillägga, att den efter en gammal, nu förlorad handskrift år 1609 tryckta upplagan af Helsingelagen i Præf. har Laghbook tessin.
- ↑ Se den med rynmynder återgifna inskriften — ej den med latinska bokstäfver återgifna, som är oriktig på två ställen — i Westergötlands runinskrifter, samlade af Karl Torin, Andra samlingen, s. 6 (i Westergötlands Fornminnesförenings Tidskrift, 3:e häftet, Lund 1877). — Jag har ofvan tillåtit mig att ändra det besynnerliga iaik, som P. A. Säve (Antiqvarisk Tidskrift för Sverige, Del. 3, sid. 132) och Torin hafva, till iaek (d. v. s ᛂ för det andra ᛁ), som är = iæk (i äVGL. förekommande jämte iak). Står kanske i inskriften iæk (æ = ᛅ; jfr ö = ᚯ)? Jämför teckningen hos Sjöborg, Samlingar för Nordens fornälskare, 2:a delen, fig. 6.
