beräkning af ränteförlust och kvalitetsförsämring; att en större dimension, än den vi antagit vara mognadsdimensionen, är ekonomiskt vida ofördelaktigare för den skogsägare, som vill drifva ett rationellt skogsbruk.
Att träd af större dimension äro ännu mer hinderliga för skogens föryngring än de, som nått mognadsdimensionen, är tydligt, ty de taga mera rum och hindra återväxten under längre tid.
Träd af så stor dimension som t. ex. 36 à 38 cm. i diameter vid brösthöjd kunna säkerligen, på vanlig mark i norra Norrland, betraktas som öfvermogna, och då de både genom sin långa växttid och sin ofta sämre virkeskvalitet blifva för dyra för skogsägaren, finnes det ej det ringaste skäl att låta dem stå kvar, sedan de nått sådana dimensioner. Men det är ej blott ekonomiskt oklokt att låta dem stå kvar, det är ur skogsvårdens synpunkt en tvingande nödvändighet att fortast möjligt borttaga dem, för att gifva rum för återväxten.
Hvad de skadade träden beträffar, böra de naturligtvis fortast möjligt afverkas, hvilken dimension de än hafva, dels därför att de borttaga rum för den friska återväxten, och dels därför att deras virkeskvalitet försämras mer och mer, ju längre de få stå kvar.
Om vi granska de skogslagar, som nu äro i kraft i Norrland, finna vi, att den s. k. Norrbottenslagen tillåter afverkning af träd, hållande 21 cm. i diameter 4.75 meter från storändan, ungefärligen lika med 25 à 26. cm. vid brösthöjd (1.3 meter från
