vore själfägande och till kronan skattebetalande bonde, så skulle ganska mycket vara vunnet för skogsbruket, — ty skogen skulle antagligen få vida bättre vård än i bondens hand, — men ojämförligt mycket mera vunnes härigenom för Norrlands jordbruk, ty vi hade då goda garantier, att den norrländska hemmansägareklassen ej förminskades utan hölles uppe som en värdefull stam, efter hvilken invandrande nybyggare kunde forma sig.
Vi nämnde här invandrande nybyggare; just för att sådana i något större antal skola kunna frestas att söka sig väg till Norrlands vidsträckta odlingsmarker i stället för öfver Atlanten fordras, att de utan svårighet skola kunna få jord såsom egendom, och detta skulle betydligt underlättas, om sådana medgifvanden för hemmansklyfning gjordes, att skogsägaren kunde här och där i sina vidsträckta skogskomplexer afstå åt invandrande nybyggare, med full äganderätt och skyldighet att till staten betala belöpande skatt, tillräckligt stora lotter af odlingsbar mark, myrar och husbehovsskog. Detta skulle skogsägaren säkerligen i många fall vara villig att göra mot ytterst ringa köpeskilling, ty det är af stor vikt för honom, som vi vid behandlingen af nästa punkt skola närmare utveckla, att erhålla gårdar och bofast folk något så när jämt spridda i skogstrakterna.
För att tillgodose det kraf, som framställts i denna punkt, skulle det således vara högeligen önskvärdt: att sådana förändringar i lagstiftningen angående hemmansklyfning i Norrland gjordes, att den å hemmanet belöpande skatten kunde så fördelas,
