skola kunna hämta samma afkastning och samma arbetsförtjänst, som nu står oss till buds. Men äfven ur en annan synpunkt, den klimatologiska, är det en bjudande nödvändighet att vidtaga sådana åtgärder, att de delar af de befintliga skogarna kraftigt hägnas, utan hvilkas framtida bestånd försämringar i det norra och mellersta Sveriges klimatologiska villkor äro att förutse. Dessa skogar, eller delar af skogar, vill jag kalla »skyddsskogar», därför att de, än på ett, än på ett annat sätt, tjänstgöra som skydd för det öfriga landet med dess odlingar och skogar. Låtom oss börja med några betraktelser öfver dessa skyddsskogar och öfver hvad som är nödigt för deras vidmakthållande, vi skola därefter öfvergå till den »vanliga skogen» och dess kraf.
De viktigaste slagen af dessa skyddsskogar äro »bergsskogarna», trädvegetationen på bergens och höjdernas högsta punkter, och »gränsskogarna», de vegetationsbälten, som bilda skogsgränsen antingen på fjällens sidor eller på lågland mot norr under de högre breddgraderna. Under namnet gränsskogar innefattar jag ock de bälten af skog, som på slättland eller vid myr-, sjö- och älf-stränder eller vid hafskusten skydda den bakom liggande skogen och det odlade landet mot i trakten förhärskande vind.
Hvad först bergsskogarna beträffar, hafva de, hvarhelst de äro belägna, vid kusten eller inuti landet, för det omkringliggande landet den allra största betydelse, i det de, så att säga, magasinera och utportionera den atmosfäriska nederbörden eller regnet.
