Denna bergsskogarnas förmåga, att under en längre tidsföljd utminutera det från luften hämtade vattnet, beror naturligen därpå, att trädens rötter på berggrunden binda ett mer eller mindre tjockt jordtäcke. Borttagas dessa bergsskogar, så störtar regnet med obruten kraft ned på jordlagret, hvilket alltmer och mer afsköljes, så att efter ganska kort tid bergstopparna stå där nakna. utan förmåga att i ringaste måtto kunna reglera tillflödet af vatten till det nedanför liggande landet. Följden däraf blifver, att vid snösmältning eller vid starkare nederbörd vattnet från höjderna störtar ned snart sagdt på en gång, förorsakande svåra öfversvämningar och tvingande förut under långliga tider regelbundna floder att söka sig nya banor, ofta till oberäknelig skada för det odlade eller skogbärande landet.
Från så väl Europa som Norra Amerika hafva vi flera exempel på sådana genom sköfling af de högt belägna skogarna föranledda stora olyckor. När en bergstopp blifvit beröfvad sin skog, är det naturligen förenadt med ytterligt stora svårigheter att genom skogskultur ersätta förlusten, och i många fall är det omöjligt.
Men det är ej blott fara för öfversvämningar och förstörande af flodbanor, som en sådan sköfling af, bergsskogarna för med sig, den beröfvar också det omkringliggande landet den jämna fuktighet, det åtminstone under en del af en torr årstid hade att påräkna, så länge de vatten magasinerande bergsskogarna funnos kvar. [1] Då Norrland ju på många
- ↑ Dessutom bidrager skogen, om den får stå kvar, genom vattenafdunstning till en lämplig fördelning af nederbörd.
