krade Prinsen, såsom en nära slägtinge och rättmätig arfvinge til Thronen; han ställde sig, som vore han mån om thes välfärd, och ville befordra thes önskan; han låts som han värkeligen ärnade göra honom till sin Medregent, men sökte likväl thärvid ej annat än vinna råderum och förhala tiden, säker nog, att then, som vunne tiden, vunne allt, och att STYRBJÖRNS naturliga otålighet ej vore mägtig att vänta, men skulle störta honom i hallsbrytande rådslag. Ifrån UPSALA Tinget tyckes Konungen med flit afhållit sig, för att ej genom sin närvaro råka i omständighet och nödtvång, att antingen befordra Prinsens ansökning, eller offenteligen förklara sig emot honom. Thet förra vore honom likså okärt, som thet senare oanständigt. Å ena sidan tordes han ej skrymta för en magtägande myckenhet, i frucktan, att orden torde tagas i tro, och tungan blifva ansedd för tollk af hjärtat. Å then andra ville han ej hafva then skammen, att offenteligen bestrida Prinsen, hvad födsel och Landets Lag gjorde honom berättigad till. Konungen ville väl, att yxen skul-
