särskild lagsaga. Slutligen kan såsom ett säkert bevis här åberopas Värends ännu i dag gällande, med hela det öfriga Sverige olika gifto- och arfsrätt, hvilken är lika för bägge könen; ty vida säkrare än det, som Kongl. Förordningen den 26 Junii 1772 antager såsom ”af Rikshistorien bekant”, att ”Värends landes innebyggares mödrar” gjort sig till en sådan förmånsrätt förtjente, är det, att en sådan på urgammal sed grundad lag ej skulle varit inskränkt till Värend, med uteslutande af Tiohärads lagsagas öfriga delar, om dessa delar hade varit inbegripna i samma rättsförfattning som Värend på den tid, hvarifrån denna lag härleder sig. Att, såsom intet tvifvel är underkastadt, landet i anseende till kyrkförfattningen, ännu i en senare tid ej sträckte sina gränsor utöfver Värend, är en omständighet, som icke heller bör lemnas utan upmärksamhet. Att det folk som nedsatt sig i Värend, och hvars namn, enligt hvad förut blifvit anfördt, var Virdar, vid första utbildandet af sin judiciella så väl som ecclesiastika författning, inskränkt sig inom Värend, detta fruktbara, men af vidsträckta och tjocka skogar omgränsade land, det torde således kunna anses såsom bevist. Tidigt hafva dock utan tvifvel nybyggare härifrån nedsatt sig på bördigare fläckar af det omkringliggande landet, och der bildat små landskap, som, hvad författningen beträffar, ej stått i någon förbindelse med moderlandet. Bland dessa små land böra i första rummet nämnas de närmast Värend i vester och norr belägna Finnveden och Njudung. Finnveden eller, som den ock kallades, Finnheden, Finnöknen (Finneidi, i Knytl. S.), innefattande Sunnerbo, Vestbo och Östbo härad, har, enligt hvad namnet tillkännagifver, ursprungligen utgjort en af skogar och hedar bestående tillflyktsort för de från fruktbarare bygder undandrifna Lappar, eller som de fordom kallades, Finnar, hvilka sannolikt varit Sveriges äldsta, öfver hela landet utspridda, ehuru nu endast på dess nordligaste
