folkland så väl som Attundaland, sträckt sig till hafvet; ty hela Roden skulle då varit en del af folkländerna, hvilket icke var förhållandet. Det var egentligen i den militära författningen som den bestämda skilnaden emellan folkländerna och Roden hade sin grund; dessa olika delar af landet få derför icke förblandas, fastän skilnaden emellan dem ej i ecclesiastikt afseende hade någon betydelse.
Sedan vi nu betraktat Svearnes äldsta hem i vårt
land, eller Upland, skola vi se huru de derifrån vidare
utspridt sig, och genom kolonier anlagt nya landskap.
I afseende på kolonisationen från Upland berättar
Sturleson att Upsala konungar voro ensamme rådande
öfver allt Sveavälde (hvilket då var inskränkt inom
Upland), ”till dess Agne dog; då kom riket först i
brödraskifte” — tilläfventyrs blefvo då folkländerna först
särskilda riken — ”sedan delades riket och
konungadömet i ätter, såsom de utgrenade sig; men somliga
konungar upröjde stora skogstrakter, och satte sig der
ned, och utvidgade sitt välde”. Särskildt berättar
Sturleson huru Vermland på sådant sätt blef bebygdt af
Ingjalds son. Men redan i Ingjalds tid hade sålunda
inom Svithiod upkommit fem riken (utom
Upsala-konungens, för hvilken, såsom förut är anmärkt, ej synes
hafva återstått mera än den presterliga värdigheten, och
rättigheten att disponera Upsalaöds godsen) — neml.
Tiundaland, Attundaland, Fjädrundaland (hvartill Vestmanland,
så vidt det då var bebygdt, räknades), Södermanland och
Nerike. — De tre första, hvilka såsom moderland, i
motsats mot kolonierna, blefvo inbegripna under det
collectiva namnet Upland, hafva vi redan tagit i
betraktande; vi öfvergå derför till Södermanland.
Södermanland, ursprungligen Sudermanna land, eller
Södermännernas land, så benämndt deraf, att dess första
inbyggare flyttat söder ut från Upland, blef, ehuru
