blifvit ansedt rätteligen tillhöra Sverige; ty i Olof den Heliges tid upgafs Edaskog och derifrån Kölen ända till Finnmarken såsom rikenas rätta och urgamla gräns[1]. Också gåfvo sig Jämtarne i Olof d. Heliges tid, under Svea konung, och blef då riksgränsen åter den nyssnämnda. Norska konungen skickade väl män till Jämtland att uptaga skatter; men det mislyckades. De föreställningar han sedan gjorde dem, hade ej mera framgång; de hade då länge erlagt skatt till Svea konuog, och derifrån hade varit syslomän öfver landet; de ville icke höra annat än att under Svea konung lydde allt det land som låg öster om Kölen[2]. Först K. Eysten, Sigurd Jorsalafarares bror, lyckades det att med fagert tal förmå Jämtarne att åter gifva sig under Norriges konung[3]. De gjorde väl sedan upror mot K. Sverre, men blefvo öfvervunne, och underkastade sig honom[4]. I 12:te århundradet omtalas också Jämtland såsom Norskt[5], hvilket det ock förblef, till dess det genom Brömsebro-freden 1645 åter blef förenadt med Sverige. Märkvärdigt är det att Jämtland, som under sin förra förening med Sverige i ecclesiastikt afseende kom att utgöra en del af Upsala stift, fortfor i denna förening långt sedan det i politiskt afseende blifvit skildt från Sverige — ännu i medlet af 14:de århundradet, såsom man ser af det förnt nämnda Registrum Upsaliense — och troligen intill Reformationens tid. Såsom Svenskt, utgjorde Jämtland en egen lagsaga redan i K. Anunds tid, då en lagman Thotar omtalas[6]; då det i senare tider återkom till Sverige, blef det år 1644, således innan det genom fredsslutet blifvit formligen afträdt, jämte Herjedalen, lagdt
