till den ej långt förut inrättade Norrländska lagsagan, såsom i det följande skall vidare omtalas.
Herjedalen, som berättas först ha fått sitt namn af
en från Halfdan Svartes hof flyktad Norsk man vid namn
Herjulf, som der satt sig ned[1], nämnes icke i de
förut anförda berättelserna om Jämtland. Att detta lilla
landskap på den tid då Kölen var riksgräns[2], hört till
Sverige, är klart. Utan tvifvel har det kommit under
Norrige på samma gång som Jämtland, i Norska
Kohungen Eystens tid; åtminstone var det Norskt i K.
Sverres tid[3], och förblef det, till dess det, tillika med
Jämtland, återkom till Sverige genom Brömsebro-freden.
Att det lika med Jämtland, länge fortfarit att räknas till
Upsala stift, sedan det blifvit i öfrigt skildt från
Sverige, synes troligt; men jag har ej funnit något bevis
derpå.
Helsingland, hvars östra sida vid hafvet förut var
bebygd af Svear, blef, enligt Sturlesons berättelse, äfven
befolkadt af Norrmän, först genom en koloni från
Jämtland under anförande af den förut omtalte Ketil Jamtes
sonson Thorer Helsing, hvaraf det skall ha fått namn,
och sedan af flyktande hopar från Norrige, i Harald
Hårfagers tid. Helsingarne gjorde sina handelsresor till
Svithiod, och voro Svea konung undergifne; men då
Norske konungen Hakon Adalstens fostre hade dragit
Jämtarne på sin sida, följde dem äfven de Helsingar
som voro af Notsk härkomst[4]. Desse Norske
Helsingar gåfvo sig dock, på samma gång som Jämtarne, i
