Sida:Om Sveriges äldsta indelning i landskap (1835).pdf/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


48

antaga, att med detta Ulu þræsk kan menas det i Finnland belägna Uleåträsk[1]; emedlertid har detta fordom blifvit åberopadt såsom skäl för Upsala Ärkebiskopar att till Uleåträsk utsträcka gränsorna för sitt stift. I senare tider hafva Medelpad och de öfriga nordligare Svenska landskapen blifvit skilda från Upsala stift, och, jämte de numera till Sverige hörande landskapen Jämtland och Herjedalen, gjorda till en särskild Superintendentia, samt slutligen till Biskopsstift. I afseende på den judiciella författningen deremot var Helsingland (i den här angifna vidsträckta bemärkelse) ej, såsom Gestrikland, förenadt med Upland, utan hade egen författning och lag; men har dock lydt under Uplands lagman; ty lagman som i HelsL. omtalas, svarade mot domare och häradshöfding i de sydligare landskapen, och ännu i 15:de och 16:de århundradena hade de norra landskapen Underlagmän, som lydde under Uplands lagman. Först år 1611 blef Axel Oxenstjerna förordnad till lagman ”öfver alla Norlanden, som är Gefle, Helsingland, Medelpad, Ångermanland och hela Vesterbotten, med Lappmarkerna;” till hvilken lagsaga år 1644 lades de från Norrige inkräktade landskapen Herjedalen och Jämtland,

  1. Denna rågång börjas sålunda: Sva skiftis landum II konunga mællum, at sverikis ok norikis byrias i vlu þræski, ok leþer æpter ysmæ (ej isinæ, såsom man gissat) XV vikna langum. þa a norikis konunger for væstan ok synnan, æn swerikis konunger for östan ok norþan. Þa leþer or ysmæ ok i skata kiældu &c. Rågången slutar i konungs hællu, hvilket är den vid Götaälf, och således på Sveriges och Norriges forna gräns belägna staden Kongelfs gamla namn. Här är således fråga om Sveriges vestliga gräns mot Norrige. Det utdrag af detta ställe i HelsL., som är infördt i ett Notarii publici betyg af år 1374, till bestyrkande af Upsala Ärkebiskopars rätt att utsträcka gränsorna för sitt stift till Uleåträsk (se Rudbecks Atlant. III. s. 445.), slutar med orden XV vikna langum; så att det ser ut som om man med afsigt utelemnat det följande, såsom alltför mycket uplysande.