som dock först följande året genom Brömsebro-freden formligen afträddes till Sverige[1]. Såsom kustland har det gamla Helsingland varit indeladt i skeppslag (äfven kallade skipnöti eller skip), och dessa åter i hair (hvilket ords betydelse jag förut förklarat, då jag talat om Östergötland)[2]; men om namnet Roden blifvit utsträckt till dessa nordliga landskap, är ovisst.
Då Finnland hörde till Sverige på den tid, som
egentligen utgör föremålet för vår upmärksamhet, bör det här
icke förbigås. Det var i trakten omkring Åbo, eller i det så
kallade egentliga Finnland, samt vid kusten af Finska viken
i det sedermera så kallade Nyland, som Svenska väldet,
jämte christendomen, i Finnland grundlades af K. Erik den
Helige, och med Svenska kolonier, troligen förnämligast från
Helsingland, befästades. (Erik Emundssons eröfringar i
Finnland, hvilka troligen voro förlorade nästan lika snart
som de voro gjorda, kunna ej komma i beräkning.)
Hvad af Erik blifvit grundlagdt, utvidgades af Birger Jarl
till Österbotten och Tavastland, samt af Thorkel Knutsson
till Karelen. Att de i Finnland nedsatte kolonisterne
förnämligast varit Helsingar, bestyrkes ej blott af några
ortets namn (Helsingfors stad och Helsings socken), utan
i synnerhet deraf, att Helsinglagen hos dem gällde, så
att, då t. ex. skatter af Finnarne erlades efter Karelsk
lag, betaltes de af de Svenska kolonisterna efter
Helsinglag[3]. En likhet med Helsingland visar sig äfven
deri, att Svenska handelsmän, eller Birkarlar, äfven här
nedsatte sig på de Svenska koloniernas gränsor mot
Lapparnes boningsplatser, och gåfvo namn åt Birkala
socken, hvars belägenhet vid medelpunkten af ett i flera
rigtningar vida utsträckt vattendrag, som genom Kumo
älf äfven stod i förbindelse med hafvet, erböd det för
