handlen mest gynnande tillfälle till communication med både Svenskar och Lappar. I afseende på den judiciella författningen utgjorde hela Finnland, så långt det Svenska väldet sträckte sig, ursprungligen blott en lagsaga; lagmän i Finnland skola första gången finnas omtalade år 1324[1]; likväl nämnes ej Finnland såsom lagmansdöme i M. E. LL. KgB. 1. År 1435 har Finnland först blifvit deladt i två lagmansdömen, Norrfinna och Söderfinna, hvilka ock nämnas i Christ. LL. KgB. 1. Till Söderfinna lagsaga hörde sydöstra delen af det egentliga Finnland med dess skär, jämte Nyland, Tavastland samt vestra och östra Karelen (hvarunder äfven innefattas Savolax). Till Norrfinna lagsaga räknades deremot nordvestra delen af egentliga Finnland med dess skär, jämte Satakunda, Norrbotten (d. ä. Österbotten) och Åland[2].
Sedan vi nu gjort en resa genom Sveriges
landskap, för att lära känna dess särskilda delar på den tid,
från hvilken vi hafva i behåll våra äldsta lagar, skola
vi tillse huru det gick till att af dessa delar,
ursprungligen särskilda små riken, upkom ett helt.
Svearnes rike, sådant det af Oden grundlades, hade
sitt äldsta hufvudsäte i Håbo härad, ehuru Svearne redan i
Odens tid spridde sig vidare omkring, och lade grunden
till de sedermera såsom Svearnes stamländer benämnda
folklanden. Yngve Frey, sedan han tillträdt styrelsen,
gjorde sin förra bostad Upsala till hufvudsäte, och lade grund
i till Upsala-öd, hvars inkomster bestämdes till
hofhållningen och offrens underhåll. Regenternas välde var
ursprungligen presterligt; de kallades drottnar (d. ä.
herrar), och först Dyggve antog titel af konung. Upsala
konungar voro envåldshöfdingar, d. ä. allena rådande
öfver hela Svithiod, hvilket ursprungligen var inskränkt
