inom Upland; efter Agnes död delade hans söner Alrek och Erik riket sig emellan; tilläfventyrs är det från denna tid, som de särskilda folklanden, såsom särskilda riken, hade sin upkomst. (Benämningen folkland har dock troligen tillkommit först på den tid, då dessa riken åter hade blifvit förenade till ett helt.) Sedermera upkommo dels genom konungaätternas utgrening, dels genom odlingen af stora landsträckor, många små riken, så att i K. Ingjalds tid voro många häradskonungar (d. ä. konungar öfver särskilda odlade bygder; ty ordet härad har i denna sammansättning ej den sedermera antagna bestämda bemärkelsen). Till och med Tiundaland hade sin egen konung (i Ingjalds tid hans fosterfader Svipdag blinde), så att för Upsala-konungen endast återstod ett religiöst välde, förenadt med rättigheten att åtnjuta inkomsterna af Upsala-öd. Då Ingjald företog att återställa Upsala-konungens förlorade magt, funnos i Svithiod konungar i Tiundaland, Attundaland, Fjädrundaland (hvarunder då lydde så mycket som var bebygdt af det sedermera såsom särskildt landskap derifrån afsöndrade Vestmanland), Södermanland och Nerike. Utom dessa riken hade äfven smärre odlade landsträckor (härad) sina konungar. Troligen hade det förut varit sed, att Upsala-konungen, vid sitt anträde till regeringen, budit tillsamman Svearnes småkonungar, för att vid ett anstäldt gästabud emottaga af dem ett slags hyllning. Sålunda : kallade ock Ingjald till veitzla i Upsala alla de nu nämnda konungarne i Svithiod, utom sin fosterfar, Konungen i Tiundaland, hvilken förut var på stället, och utan tvifvel var medvetande af tillställningen, till hvars utförande hans söner voro behjelplige. Men Ingjald ville ej blott återställa Upsala-konungens envälde öfver Svithiod; han åsyftade ock att utsträcka det öfver Götarnes riken, hvilkas konungar ej hade någonsin erkänt Upsala-konungens öfvervälde. Han böd derför äfven sin svärfar K. Algöte i Vestergötland till sitt förrädiska gästabud; men med
