K. Högne i Östergötland synes han ej ha vågat göra försök, och äfven dennes måg K. Granmar i Södermanland torde ha fruktat försåt; åtminstone kom han ej till Upsala. Det lyckades emedlertid för Ingjald att på en gång förgöra konungarne i Attundaland, Fjädrundaland, Nerike och Vestergötland, jämte deras jarlar, öfrige förnämste tjenare och lifvakt. Deras riken slog han under sig, tillsatte der höfdingar, och tog skatt deraf. Om hösten samma år anföll Ingjald konungen i Södermanland med krig; under striden flydde höfdingarne öfver Attundaland, Fjädrundaland, Nerike och Vestergötland, jämte hela hären från dessa landskap; men konungen i Tiundaland och två hans söner, hvilka blefvo Ingjald trogne, stupade. Ingjald öfvergaf då sitt förehafvande att med härsmagt kufva Granmar; men följande året öfverföll Ingjald Granmar på Selaön i Mälaren, och brände honom inne, jämte hans måg Hjörvard, och hela hans der samlade vakt. Sålunda lade Ingjald under sig äfven Södermanland, och tillsatte höfdingar deröfver. Flera, ej namngifna småkonungar blefvo af Ingjald förgjorde; så att han skall hafva svikligen bragt om lifvet tolf konungar. På sådant sätt blef Ingjald rådande öfver hela Svealand så vidt det då sträckte sig, och äfven öfver Vestergötland; men K. Högne ”fick”, enligt Sturlesons ord, ”behålla sitt rike för Ingjald, allt till sin död”; hvilket uttryck synes antyda att Östergötland efter Högnes död snart uphörde att vara ett särskildt rike[1]. Sedan de eröfrade landskapens höfdingar i striden med konungen i Södermanland hade varit Ingjald otrogne, torde dessa landskap väl ha försökt att åter blifva sjelfständiga riken; men detta försök, om det skett, har blifvit tillintetgjordt af konungen i Skåne Ivar Vidfamne, som för att hämnas sin faders Halfdans och sin farbroders konungens i Skåne Gudröds död, hvilka båda mist
- ↑ Y. S. cap. 40, 42, 43.
