alltid kom under Sveriges konung, hvars välde ytterligare genom tilltagande odling utvidgades i de nordligare delarne af landet, och genom inkräktningar utsträcktes till Finnland. En liten del af det gamla Sverige blef väl af K. Emund slemme derifrån afsöndrad och till Danmark afstådd, men Brömsebro- och Roeskildska frederna ersatte icke allenast förlusten, utan inneslöto inom Sveriges gränsor flera vidsträckta landskap; och våra dagar har det blifvit förbehållet att med Sverige förena ett rike, hvilket, såsom ett helt, blifvit sedan snart ett årtusende, af en Svensk konungaslägt, grundlagdt och styrdt.
Vi hafva sett huru Sverige, af flera smärre riken,
med tiden sammansmält till ett helt, och att denna
förändring infaller på den tid, då hedendomens mörker
ännu hvilade öfver vårt land. Af det sätt, hvarpå
denna förändring, efter hvad nu är i korthet framstäldt,
skett, förklaras den form, hvari Sveriges
statsförfattning framstår långt in i senare tider. På den tid, före
landskapskonungarnes upkomst, då Upsala-konungen
ännu var envåldshöfding, eller ensamt regerande öfver
Svearne, inskränkte sig Svithiod inom de tre
folktanden; och om ock Svearne hade begynt att sprida sig
vidare omkring, ansågos de af dem anlagda kolonier
såsom bihang till de närgränsande folklanden; och det
var endast i sådan egenskap som de ur folklanden
utflyttade Svearne kunde med dem deltaga i konungaval
och andra offentliga angelägenheter. Efter hand tillväxte
dessa kolonier, skilde sig från moderlandet och fingo
egna konungar. De tre folklanden fingo väl äfven
särskilda konungar; men rättigheten att välja Upsala
konung var dock, såsom förut, gemensam för folklandens
inbyggare. I och straxt efter Ingjalds tid blefvo
småkonungarne utrotade, ej blott inom Svithiod, utan ock
i de båda Göta-rikena; och dessa småriken blefvo
