skattskyldige under Upsala-konungen, som der tillsatte höfdingar; hvar ännu någorstädes konungar för någon tid funnos till namnet, voro de i sjelfva verket endast Upsala-konungens höfdingar, och under honom skattskyldige. Dessa höfdingar igenfinnas ännu i landskapslagarnes tid under namn af jarlar och länsherrar; och den ännu fortfarande länsstyrelsen leder derifrån sitt första uphof. Derigenom att dessa småriken sålunda kommit under Upsala-konungens välde såsom eröfrade länder, fingo de ingen rätt att med folklanden deltaga i konungavalet. Denna Upsvearnes lagliga rätt att ensamme besluta om konungavalet erkändes af de andra landskapen, ännu på en tid, då dessa i sjelfva verket derom tvistade med dem[1]. Svear (i den äldsta bemärkelsen af detta ord, d. ä. de sedermera så kallade Upsvearne) egho konung at taka ok sva vræka, heter det ännu i Vestgötalagen, som dock, kanske ej alldeles betydelselöst, ger detta stadgande främsta rummet i sin Rätlösa-Balk. Sedan Upsvearne hade valt konung, och valet, af deras lagman, genom en dom blifvit förklaradt för lagligt, följde de honom på hans eriksgata till Södermanland, för att intyga att han hade blifvit lagligen vald; Södermanländningarne följde honom på samma sätt till Östergötland, och så vidare. Då Upsvearnes val sålunda hade blifvit bestyrkt, återstod för de underlydande landskapen endast att, sedan de vid den nyvalde konungens ankomst till landskapet under eriksgatan lofvat honom fred och gifvit honom gislan, genom dom af lagmannen erkänna honom såsom laglig konung; hvaremot de å sin sida egde att emottaga hans edliga försäkran, att han ej skulle bryta deras lagar. Troligen hade landskapen ej så länge nöjt sig med ett sådant beroende af Upsvearne, om ej thronföljden från uråldriga tider hade varit så godt som grundad på
- ↑ Ol. H. S. cap. 96.
