arfsrätt, hvilken åter hade förnämsta stöd i den Odenska religionen och Ynglinga-ättens öfverstepresterliga anseende. Men sedan detta stöd icke allenast hade blifvit rubbadt genom Ynglinga-ättens förjagande[1], utan alldeles störtadt genom christendomens införande, hvilket dessutom å nyo väckte den gamla söndringen emellan Svear och Götar, så var det ej utan misnöje som Götarne nödgades erkänna Upsvearnes uteslutande rätt i afseende på konungavalet. Det var dock först i 14:de århundradet som rättigheten att deri deltaga uttryckligen tillerkändes alla landskapen; såsom framdeles skall visas då jag kommer att tala om konungavalet.
Sedan vi nu sett huru de gamla landskapen
sammansmält till ett rike, skola vi taga i betraktande
landskapens inre, judiciella författning, och i sammanhang
dermed upkomsten af våra äldsta skrifna lagar. I
landskapskonungarnes ställe kommo, såsom förut är
anmärkt, höfdingar, tillsatte af Upsala-konungen, för
att å hans vägnar hafva upsigt öfver landskapet,
upbära den deraf utgående skatt, samt föra befälet
öfver de hjelptruppar, hvarmed landskapet i krigstid
skulle komma konungen till hjelp. Men såsom en
konungens utskickad, var höfdingen en för landskapets
inre rättsförfattning främmande person. I detta afseende
behöfde landet ett eget öfverhufvud, som äfven inför
konungen kunde föra folkets talan, likasom höfdingen
konungens inför folket. Ett sådant öfverhufvud var så
- ↑ Om ock den sedermera af Harald Hildetand antagne medregenten Sigurd Ring verkligen varit en ättling af Yngve Frey, så torde dock hans välde mera blifvit ansedt som en fortsättning af den Ivarska inkräktningen, än som sammanhängande med Ynglinga-ättens, för hvilken, äfvensom för den Odenska religionen, efter Ingjald Illrådes tid, det allmänna interesset troligen hade betydligen aftagit, äfven innan christendomen i 9:de århundradet började att ådraga sig mångas upmärksamhet.
