från folkets gemensamma, till lagmännernas enskilda vård och utbildning, från poësie till prosa, från minne och tal till skrift öfvergången tradition — det är i korthet historien om våra landskapslagars upkomst. Frågan från hvad tid dessa sålunda upkomna lagar härleda sig, är således i sig sjelf orimlig. Endast den frågan, på hvad tid dessa lagar hafva erhållit den form, hvari de kommit till vår kunskap, kan bestämdt besvaras i afseende på de lagböcker, som blifvit försedda med Kongl. stadfästelse, eller mindre bestämdt, med anledning af andra kännetecken, i afseende på sådana, för hvilka ingen Kongl. stadfästelse blifvit gifven, eller nu finnes i behåll. Lika litet kan den frågan besvaras, på hvad tid dessa lagar aldraförst blifvit skriftligen upteknade. Sannolikast är väl att detta först inträffat efter christendomens införande, sedan det Romerska alfabetet och pergamentets bruk blifvit kända; men icke kan detta med visshet antagas. Att Runorna förut varit brukade till korta inskrifter på sten och träd, kan ej betviflas, om ock inga bevis derpå funnos; ty att antaga att det christna presterskapet skulle ha befordrat runornas bruk till skrift, om ej ett sådant bruk deraf förut hade varit någorlunda allmänt kändt, är en uppenbar dårskap. Om den hedniske lagmannen Lumber, hvars lefnadstid sannolikt infaller i det 10:de århundradet, eller möjligtvis i det 9:de, berättas det, såsom förut är anmärkt, att han uttänkt och gjort en stor del af Vestgötarnes lagar, hvilka deraf blifvit kallade Lums lag; och om Lagmannen Äskil, som lefde i början af 13:de århundradet säges det att han ”efterforskade sorgfälligt och upsökte alla Lums lagar,” och vidare: ”sedan han fann landets lagar, begrundade han dem med mycket förstånd och egen insigt.” Det kan ingalunda betviflas, att hvad som här kallas Lums lagar, och som Äskil noga efterforskade och äfven fann, på hans tid bestod i skriftliga antekningar, som ej funnos samlade på ett ställe, utan voro
