Sida:Om Tendens-Romanen.djvu/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

5

hållet öfvervägande och der således karakterernas konsequens, händelsernas sannolikhet och formfulländningen i allmänhet blifvit våldförda för att kunna göra den åsyftade tendensen gällande; men är det väl nödvändigt att detta förhållande alltid skall äga rum? Förekomma ej dylika fel i romaner af hvarje slag och kunna de icke lika väl i tendensromanen undvikas? Vi hafva dock derpå lysande prof[1]. Icke heller lär väl konsten förnedras derigenom att den bibringar en riktig öfvertygelse, att den framställer en sanning. Nej, ty vi hafva christligt-religiösa konstverk, hvilkas värde icke blifvit bestridt. Men det finnes kanhända sanningar, hvilka icke få poetiskt bearbetas . . . Detta leder oss in på en ny fråga.

5. Man har nämligen bestridt att politiska och sociala förhållanden äro tjenliga ämnen för ästhetisk behandling. Vi anmärka till en början att ganska goda auktoriteter finnas att åberopa, hvilka icke ansett konsten böra inskränkas inom en viss sfer, utan tilltrott den i sig äga nog mycken kraft och lyftning att rena och till ett konstverk bearbeta hvarje i verkligheten framträdande stoff. I sjelfva verket, då vetandets och den praktiska handlingens män anse sig hemmastadda på hvarje fält, som den menskliga forskningen och erfarenheten erbjuder deras verksamhet, hvarföre skulle poeten ensam qvardröja inom det förgångnas redan multnade verld eller hans egen fantasie’s hägringar? Har då icke han till föremål för sin

  1. Vi anföra såsom sådana Göthes Wilhelm Meister och Wahlverwandtschaften, men anse oss derutinnan böra stödja oss på Auktoriteter. Theodor Mundt yttrar i sina föreläsningar öfver samtidens litteratur: ”I Wilhelm Meister är det det tyska umgängeslifvets former, som skola nybildas, och i Wahlverwandtschaften är det sedlighetens conflicter, som utveckla sig ur de sociala culturförhållandena såsom ett tragiskt faktum.” Se vidare i Lénströms öfversättning pag. 11-20. ”Hvad Göthe beträffar har man ej rätt att ana att han uti ”die natürliche Tochter” velat göra en stor och för samhällslifvet vigtig sanning gällande, och kan man ej vara förvissad, att han afsett sådant uti ”die Wahlverwandtschaften”, hvilken roman ehuru hittills klandrad för sin tendens, dock inför konstens domstol blifvit ansedd för ett mästerstycke. A. T. Wistrand uti uti Frey för 1846 pag. 362.