Hoppa till innehållet

Sida:Om Tendens-Romanen.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

6

verksamhet och sträfvan detsamma, som tänkaren och den i lifvet handlande menniskan, nämligen slägtets förädling och gradvisa höjande, om han än på olika väg söker nå detta mål? Hafva icke alla i syfte det absoluta, som är ett och helt, om det än af oss uppfattas ibland såsom det högsta sanna, ibland såsom det goda eller sköna, likasom det realiseras uti begreppet, handlingen eller den yttre formen. — Men vi vilja närmare ingå på ämnet. Hegel har anmärkt om Sokratis död att den är det värdigaste ämne för tragisk behandling, just derföre att de begge parterna, domstolen och den vise, hvardera från sin synpunkt hade rätt. Denna tragiska konflikt mellan tvenne personligheter (hvilken enligt vår tanke är oändligen mera lämplig för artistisk behandling än någon olycklig menniska, som slag på slag nedergöres af det tragiska fatum eller slumpens opåräknade anfall) återfinnes just i den moderna tendensromanen. Det är här samhället som spelar domstolens och individen, som inträder i Sokratis rol. Begge hafva rätt: samhället vill bibehålla och försvara okränkta sina engång antagna och sanktionerade institutioner; men individen reser sig emot dem, emedan de, enligt hans öfvertygelse, våldföra och hindra hans naturliga rättigheter såsom menniska. Det är individen här, likasom Sokrates i den forntida tragedien, som dukar under; men han dukar under för en idé, hvilken, om den är sann; genom hvarje martyr erhåller ett friskare och kraftigare lif. Är nu detta ämne ovärdigt poetisk behandling, så veta vi sannerligen ej hvar en konstnär skall hämta ett sig och konsten värdigt stoff. — De sociala konflikterna gifva icke blott anledning till tragisk behandling, man lär väl svårligen finna något tacksammare ämne för snillet att i humor upplösas. De många i verkligheten framträdande förvändheterna och dårskaperna torde väl värdigare beles än diktade löjligheter och futtigheter. Svårare blir det för den lyriska poësien att bearbeta politiska och sociala frågor; de blifva der [1] för abstrakta och sakna åskådlighet; men i romanen

  1. Såsom i Herwegh’s så mycket både enthusiastiskt prisade och bittert fördömda dikter.