7
kan detta fel undvikas; den hämtar sina bilder ur den lefvande verkligheten och söker göra intryck icke genom hårdragna reflexioner eller känslosamma utrop utan genom karakterer och händelser, hvilka i enlighet med den faktiska verkligheten blifvit uppfunna och utförda.
6. Vi hafva hittills med flit icke tagit i betraktande en synpunkt ur hvilken tendensromanen ganska ofta bedömmes. ”Då ni vill framställa en sanning eller vinna proselyter för er öfvertygelse”, säger kritikern till romanskribenten, ”hvarföre gör ni icke detta i en afhandling, som vore den bäst passande form.” Romanförfattaren svarar vanligen härpå: ”Jag skulle göra så, om icke afhandlingarne hade det felet att aldrig blifva lästa.” Men, ehuru det är sannt att både de akademiska och icke-akademiska afhandlingarnes läsare inskränka sig till ett jemförelsevis ganska ringa antal personer, hvilka äga eller åtminstone göra anspråk på vetenskaplig bildning, torde konstnären dock ej behöfva framställa denna förargliga sanning. Han har till hands ett vida kraftigare och mera förhanden liggande argument. Han kunde säga att han ej är en lärd utan en skald, att det icke tillhör honom att vetenskapligt och logiskt bevisa vissa theser, utan att med sin fantasis tillhjelp göra de i hans inre sig rörande idéerna lefvande och fruktbärande, derigenom att de, realiserade i konstverkets form, göra intryck på läsarens tankar och känslor.
7. Vi gå nu till tendensromanens historik, men nödgas på förhand afsäga oss hvarje anspråk på någon slags fullständighet eller ens sträfvande efter en sådan i afseende på de särskilta författarne; någonting dylikt ligger helt och hållet utom vår plan och de gränsor, vi för vår afhandling utstakat. Vi få således åtnöja oss med att i yttersta korthet teckna tendensromanens uppkomst och med några få ord karakterisera de förnämsta heroerna inom denna genre.
Hvad nu tendensromanens uppkomst beträffar torde vi rättast böra hänföra den till år 1830, ehuru man visserligen skulle kunna återföra den till den
