fruktsamheten blifvit minskad genom en helt och hållet oberoende orsak nämligen kroasering emellan för nära slägtingar. Jag har samlat en stor mängd fakta som visa, å ena sidan att en tillfällig kroasering med en distinkt individ eller varietet förökar afkommans styrka och fruktsamhet, och å andra sidan att kroasering emellan nära slägtingar förminskar deras styrka och fruktsamhet, så att jag måste medgifva riktigheten af denna nästan allmänna tro. Bastarder uppfödas sällan af experimentatörer i stort antal, och då stamarterna eller andra beslägtade bastarder i allmänhet växa i samma trädgård, måste man omsorgsfullt förekomma besök af insekter under blomningstiden; bastarder befruktas derföre i allmänhet med sitt eget frömjöl under hvarje generation och detta är sannolikt skadligt för deras fruktsamhet, som redan är försvagad genom deras hybrida ursprung. Jag bestyrkes i denna öfvertygelse af ett påstående, som Gärtner ofta upprepar, att äfven de mindre fruktsamma bastarderna, om de artificielt befruktas med frömjöl af en annan bastard af samma slag, stundom bli betydligt mera fruktsamma trots de vanliga skadliga verkningarna af manipulationen, och att denna förökning i fruktsamheten alltjemt tilltar. Vid artificiel befruktning tages händelsevis (såsom jag vet af mina egna experiment) frömjöl från ståndarna i en annan blomma lika ofta som ifrån ståndarna i den blomma som skall befruktas, så att en kroasering emellan två blommor, ehuru båda på samma stånd, på detta sätt åstadkommes. En så noggrann iakttagare som Gärtner har väl under sina invecklade experiment dessutom kastrerat sina bastarder och detta har i hvarje generation gjort en kroasering med frömjöl från skilda blommor nödvändig, antingen från samma stånd eller ett annat af samma hybrida beskaffenhet. Och det sällsamma faktum, att fruktsamheten tilltager hos successiva generationer af bastarder som befruktas artificielt tvärt emot förhållandet med bastarder som befrukta sig sjelfva, kan såsom jag tror förklaras genom förhindrandet af kroasering emellan för nära slägtingar.
Vi skola nu vända oss till de resultat, som en tredje erfaren experimentator vunnit, Rev. W. Herbert. Med lika stort eftertryck försäkrar han, att några bastarder äro fullkomligt fruktsamma — lika fruktsamma som de rena stamarterna — som Kölreuter och Gärtner, att en viss grad af ofruktsamhet emellan skilda arter är en allmän naturlag. Han arbetade med några arter, som äfven Gärtner hade användt till sina experiment. Skilnaden i deras resultat kan måhända förklaras genom Herberts större skicklighet i trädgårdsskötsel och derigenom att han hade drifhus
