ofta varit inskränkta till en enda trakt, men att då några få arter på detta sätt förvärfvat en stor fördel öfver andra organismer, en jemförelsevis kort tid vore nödvändig att åstadkomma många divergenta former, som skulle sprida sig hastigt och vida utöfver jorden. Professor Pictet i sitt utmärkta referat af detta arbete vid omnämnandet af tidiga öfvergångsformer då han tager fåglar till exempel, kan icke se huru de successiva modifikationerna af en antagen prototyps främre extremiteter möjligen skulle kunnat vara af någon fördel. Men låt oss betrakta söderhafvets pinguiner; hafva icke dessa fåglar sina främre extremiteter i ett fullkomligt mellanstadium emellan ”hvarken verkliga armar eller verkliga vingar?” Dessa fåglar blifva dock segervinnare i kampen för tillvaron, ty de finnas i oändlig mängd och af många slag. Jag antager icke, att vi här se verkliga öfvergångsgrader som fågelvingarna genomgått; men hvad är det för synnerlig svårighet att tro, att det kunde gagna pinguinens modifierade ättlingar att först få förmåga att flaxa längs ytan af oceanen liksom Anas brachyptera och slutligen stiga från dess yta och sväfva genom luften?
Jag vill här anföra några få exempel för att upplysa föregående anmärkningar och visa huru benägna vi äro för villfarelse i det antagandet, att hela grupper af arter plötsligen framträdt. Äfven i en så kort period som emellan första och andra upplagorna af Pictets stora verk i Palæontologien, den ena utkommen 1844—46, den andra 1853—57, hafva åsigterna om flera djurgruppers första uppträdande och försvinnande blifvit betydligt modifierade, och en tredje upplaga skall sannolikt ytterligare behöfva ändras. Jag vill påminna om det välkända faktum, att i geologiska arbeten som utkommo för icke så många år sedan däggdjuren alltid ansågos hafva plötsligen uppträdt i början af tertiära perioden. Och en af de rikaste bland kända ansamlingar af fossila däggdjur hör nu till midten af den sekundära perioden, och verkliga däggdjur hafva blifvit upptäckta i den nya röda sandstenen nära början af denna stora formation. Cuvier plägade påstå, att ingen apa fans i något tertiärt lager, men numera hafva utdöda arter upptäckts i Indien, Sydamerika, och i Europa ända bort i miocenlagret. Om icke fotspår händelsevis bibehållits i den nya röda sandstenen i Förenta Staterna, hvem skulle vågat antaga, att jemte reptilierna icke mindre än åtminstone trettio fågelarter, några af jättestorlek, existerat under denna period? Intet spår till ben har blifvit upptäckt i dessa lager. Oaktadt antalet leder som de fossila fotspåren visa öfverensstämma med antalet leder på nu
