Hoppa till innehållet

Sida:Om arternas uppkomst.djvu/291

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
279
de organ. varelsernas uppträd. i succes. geol. perioder.

blodsugande flädermöss inverka på de större naturaliserade däggdjurens tillvaro i flera delar af Sydamerika.

Vi se i många fall i de nyare tertiära formationerna, att sällsynthet föregår utslocknande; och så har äfven förloppet varit för de djur som antingen lokalt eller helt och hållet blifvit utrotade genom menniskans åtgörande. Jag upprepar hvad jag sade år 1845: att medgifva, att arter i allmänhet blifva sällsyntare innan de utrotas, att icke förvånas öfver en arts sällsynthet och dock finna det besynnerligt om arten upphör att existera, det är fullkomligt detsamma som att medgifva att sjukdom hos individen är en förelöpare till döden, att icke öfverraskas af en sjukdom och dock, om den sjuka dör, förvånas och misstänka att han dog någon vådadöd.

Teorien om det naturliga urvalet är grundad på den åsigten, att hvarje ny varietet, och slutligen hvarje ny art bildas och bibehålles derigenom att den har någon fördel öfver dem med hvilka den kommer i täflan, och den följande utrotningen af de mindre väl utrustade formerna följer deraf nästan oundvikligt. Det är samma förhållande med våra kulturalster; då en ny och något förädlad varietet uppkommit, uttränger den först de mindre förädlade varieteterna i det närmaste grannskapet; då den nått en högre grad af förädling flyttas den vida omkring likt vår korthornsboskap och intager andra rasers plats i andra trakter. Uppträdandet af nya former och försvinnandet af de gamla, vare sig naturliga eller med konst bildade, äro oskiljaktigt förenade med hvarandra. I frodiga grupper har antalet af nya specifika former som uppkommit på en gifven tid sannolikt under några perioder varit större än antalet gamla specifika former som dött ut; men vi veta, att arterna icke hafva förökats oändligt åtminstone under de senare geologiska epokerna, så att vi kunna tro, om vi betrakta de senare tiderna, att bildandet af nya former har haft till följd försvinnandet af ungefär lika många gamla former.

Täflan bör i allmänhet såsom vi förut hafva utvecklat och belyst med exempel vara strängast emellan de former som mest likna hvarandra i alla hänseenden. De förädlade och modifierade ättlingarna af en art böra derföre i allmänhet utrota stamarten, och om många nya former hafva utvecklats från samma art, äro de närmaste slägtingarna till denna art, det vill säga andra arter af samma slägte, de närmaste offren. Följaktligen bör såsom jag tror ett antal nya arter som härstamma från en art, det är ett nytt slägte, uttränga ett gammalt slägte af samma familj. Men det måste ofta hafva händt, att en ny art tillhörande en viss grupp