har gripit in på det område som tillhörde en art af en annan grupp och på detta sätt orsakat dess undergång. Om många beslägtade former utvecklas från den lyckliga inkräktaren, måste många andra vika tillbaka från sina platser, och i allmänhet de beslägtade formerna, som lida af någon gemensamt ärfd underlägsenhet. Men vare sig det är arter af samma eller af skilda klasser som hafva vikit tillbaka för andra modifierade och förädlade arter, några få af de svagare kunna ofta skyddas under en lång tid deraf att de äro lämpade för något särskildt lefnadssätt eller deraf att de bebo något aflägset eller isoleradt område, der de undgått en svårare täflan. I de australiska hafven lefva till exempel ännu några arter af Trigonia, ett stort snäckslägte i de sekundära formationerna, och några få medlemmar af den stora och nästan utdöda fiskgruppen ganoiderna bebo ännu våra insjöar. Den totala utrotningen af en grupp är derföre i allmänhet såsom vi hafva sett en långsammare process än dess bildning.
Med afseende på det plötsliga försvinnandet af hela familjer eller ordningar såsom trilobiterna vid slutet af den palæozoiska perioden och ammoniterna vid slutet af den sekundära perioden måste vi komma ihåg hvad som redan blifvit sagdt om de sannolikt ofantliga tidrymder som förflutit emellan våra formationer; och på dessa mellantider kan ett långsamt försvinnande försiggått. Dessutom, om vid en hastig inflyttning eller ovanligt rask utveckling många arter af en ny grupp hafva tagit i besittning ett område, böra många af de äldre arterna dö ut i motsvarande grad, och de sålunda utgående formerna äro vanligen beslägtade, ty de ega gemensamt samma underlägsenhet.
Det sätt hvarpå enstaka arter och hela artgrupper dö ut öfverensstämmer väl med teorien om det naturliga urvalet. Vi böra icke förundra oss öfver denna utrotning; om vi måste undra, så må det vara öfver vår egen förmätenhet att för ett ögonblick föreställa oss, att vi begripa de många invecklade förhållanden hvarpå hvarje arts existens beror. Om vi ett ögonblick glömma, att hvarje art sträfvar att föröka sig oändligt, och att vissa hinder alltid äro verksamma, ehuru sällan för oss märkbara, blir hela naturens ekonomi ytterligt dunkel. När vi någonsin kunna säga med bestämdhet, hvarföre den ena arten är rikare på individer än den andra, hvarföre den ena kan naturaliseras i ett gifvet land och icke en annan, då, och icke förr än då kunna vi med rätta förvåna oss öfver att vi icke kunna förklara en särskild art eller artgrupps undergång.
