pleistocenperioden (en mycket aflägsen period, beräknad efter år, innefattande hela istiden) jemfördes med de nu i Sydamerika och Australien lefvande, skulle näppeligen den skickligaste naturhistoriker vara i stånd att säga, antingen de närvarande eller de pleistocena invånarna i Europa mest liknade den södra hemisferens bebyggare. Flera kompetenta iakttagare påstå till exempel, att de nu existerande produktionerna i Förenta Staterna äro mera beslägtade med dem som lefde i Europa under vissa sena tertiära perioder än med de nuvarande invånarna i Europa; och om så är förhållandet är det tydligt att fossilförande lager som nu afsättas på Nordamerikas kuster hädanefter komma att ställas i jembredd med något äldre europeiska lager. Om vi se framåt till en aflägsen framtida epok, kunna vi icke destomindre hysa föga tvifvel om att alla de mera moderna marina formationerna, de öfre pliocena, pleistocena och de nyaste lagren i Europa, Nord- och Sydamerika och Australien skola betraktas såsom samtidiga i geologisk mening, derföre att de innehålla till en viss grad beslägtade organiska qvarlefvor och icke de former som finnas blott i de äldre underliggande aflagringarna.
Det förhållandet att de organiska formerna vexla samtidigt i ofvan anförda vidsträckta mening i olika delar af jorden har i hög grad öfverraskat några utmärkta iakttagare, de Verneuil och d’Archiac. Sedan de anfört parallelismen emellan de palæozoiska organiska formerna i olika delar af Europa, tillägga de: ”Om vi rikta vår uppmärksamhet på Nordamerika och der upptäcka en serie af analoga företeelser, synes det säkert, att alla dessa arternas modifikationer, deras utslocknande, och införandet af nya icke kan bero på blotta förändringar i hafsströmmar eller andra mer eller mindre lokala och temporära orsaker, utan på allmänna lagar som regera hela djurriket”. Äfven Barrande har gjort liknande iakttagelser med samma påföljd. Det är i sjelfva verket alldeles onyttigt att betrakta hafsströmmar, klimat eller andra förhållanden såsom orsak till dessa stora förändringar i de organiska formerna öfver jordytan under de mest olika klimat. Vi måste såsom Barrande anmärkt, söka någon särskild lag. Vi skola inse detta tydligare då vi behandla de organiska varelsernas nuvarande utbredning, och finna huru ringa förhållandet är emellan olika trakters fysiska förhållanden och beskaffenheten af dess invånare.
Detta stora faktum, de organiska formernas parallela succession öfver hela jorden, är förklarligt med teorien om det naturliga urvalet. Nya arter bildas derigenom att de hafva något
