företräde framför andra äldre former, och de former som redan äro dominerande eller hafva något företräde öfver andra former i sitt eget land skulle vara mest i stånd att alstra det största antalet nya varieteter eller begynnande arter. Vi hafva tydliga bevis härpå deruti att de växter som äro dominerande, det är de som äro allmännast och hafva största spridningen, alstra största antalet nya varieteter. Det är äfven naturligt att de dominerande, varierande arterna med stor spridning, hvilka redan hafva till en viss utsträckning inkräktat på andra arters område, skola vara de, som hafva största utsigten att sprida sig ännu mera och i nya områden gifva upphof till andra nya varieteter och arter. Spridningsprocessen är ofta mycket långsam beroende på klimatiska och geografiska förändringar, sällsamma tillfälligheter och nya arters gradvisa acklimatisering i de olika klimat de måste passera, men under tidernas lopp lyckas i allmänhet de dominerande formerna att sprida sig och vinna slutligen öfverhand. Spridningen är sannolikt långsammare för landinvånare i skilda kontinenter än för hafsinvånarna i ett sammanhängande haf. Vi kunna derföre vänta att finna, såsom vi också göra, en mindre grad af parallelism i successionen af landets produktioner än i hafvets.
Den parallela och i en vidsträckt mening samtidiga successionen af samma organiska former öfver hela jorden synes mig således väl öfverensstämma med den grundsatsen, att nya arter bildats af dominerande arter som sprida sig vidsträckt och variera; de på detta sätt bildade nya arterna blifva sjelfva dominerande på den grund att de hafva haft någon fördel öfver deras redan förut dominerande stamfäder likasom öfver andra arter, och sprida sig i sin ordning, variera och bilda nya former. De gamla formerna som besegras och vika undan för de nya segrande formerna äro i allmänhet förenade i grupper, emedan de gemensamt ärft någon underlägsenhet; och derföre då nya och förädlade grupper sprida sig öfver jorden, försvinna gamla grupper och formernas succession sträfvar öfverallt efter motsvarighet både i deras första uppträdande och slutliga försvinnande.
Det är ett annat anmärkningsvärdt förhållande, som står i sammanhang med detta ämne. Jag har angifvit skälen för min åsigt, att de flesta af våra på fossilier rika stora formationer aflagrats under en sänkningsperiod; och att mellantider af lång varaktighet, saknande fossilier egde rum under de perioder då hafsbotten var antingen stillastående eller stadd i höjning, och likaledes om sediment icke samlades tillräckligt hastigt för att begrafva och skydda de organiska qvarlefvorna. Under dessa långa
