existera blott såsom qvarlefvor i ett metamorfiskt tillstånd eller ligga begrafda under oceanen.
Om vi lemna dessa svårigheter synas mig de andra stora fakta ur palæontologien enkelt följa af teorien om härstamning med modifikation genom naturligt urval. Vi kunna deraf förstå orsaken hvarföre nya arter uppträda långsamt och efter hvarandra; hvarföre arter af skilda klasser icke nödvändigt förändras samtidigt eller i samma proportion eller i samma grad; ehuru de under tidernas lopp alla undergå modifikationer i någon mån. Försvinnandet af gamla former är en nästan oundviklig följd af nya formers bildande. Vi kunna fatta hvarföre en art aldrig återkommer sedan den en gång försvunnit. Grupper af arter tilltaga långsamt i antal och räcka olika lång tid, ty modifikationsprocessen är nödvändigt långsam och beror på många invecklade förhållanden. De dominerande arterna af stora dominerande grupper sträfva att lemna många modifierade ättlingar som bilda nya grupper och undergrupper. Då dessa äro bildade försvinna tillsammans arterna af de mindre kraftiga grupperna, ty de hafva ärft sin underlägsenhet från en gemensam stamfader, och lemna inga afkomlingar efter sig. Men en hel artgupps ytterliga utrotande har stundom varit en långsam process, i det några få ättlingar lefva qvar i skyddade och isolerade områden. Då en grupp en gång helt och hållet dött ut, återkommer den ej, ty generationskedjan är bruten.
Vi kunna förstå, hvarföre de dominerande formerna som sprida sig vida och lemna största antalet varieteter sträfva att befolka verlden med beslägtade och modifierade ättlingar och dessa skola i allmänhet lyckas att undantränga de grupper som äro dem underlägsna i kampen för tillvaron. Efter långa mellantider tyckas derföre jordens alster hafva förändrats samtidigt.
Vi kunna förstå hvarföre alla lifsformer, gamla och nya, bilda tillsammans ett fåtal klasser, ty alla äro åtminstone genom generation förenade med hvarandra. Vi kunna förstå af den fortsatta sträfvan till karaktersdivergens, hvarföre ju äldre en form är, ju mera skiljer den sig i allmänhet från de nu lefvande, hvarföre gamla och utdöda former ofta sträfva att fylla tomrummet emellan nu existerande former, stundom förenande till en två grupper som fordom upptogos såsom skilda; men oftare förande dem blott litet närmare tillsammans. Ju äldre en form är, ju oftare står den till en viss grad emellan nu skilda grupper, ty ju äldre en form är ju mera beslägtad är den med, och ju mera liknar den följaktligen den gemensamma stamfadern till grupper som sedan blifvit vidt skilda. Utdöda former äro sällan direkta
