samma förutsättning berättigad, att vid notfiske bestämma den ordning, hvari hans not skall dragas, och vid annans fiskafänge i hans eget notvarp är han berättigad till 1⁄30 af fångsten.
Vid flottning har han knappast ens företrädesrätt.
Husbehofsvirke, som strandägaren från egen skog framflottar, får han visserligen kostnadsfritt flotta, men endast för så vidt det kan ske utan sammanblandning med annat flottgods och utan hinder för den allmänna flottningen.[1]
Då alltså hvarje svensk man måste anses hafva en viss nyttjanderätt till jämväl det privata vattenområdet och då den enskilde strandägarens rätt icke synes i annat hänseende skilja sig från hvar och en annans rätt än att den är utrustad med en viss företrädesrätt till ett bestämdt område, torde strandägarens vattenrätt icke kunna anses motsvara de fordringar, som rättsvetenskapen ställer på begreppet äganderätt.
Däremot är den en sådan nyttjanderätt till bestämdt område, som är perpetuell, ärftlig och transportabel, d. v. s. en ständig besittningsrätt.
Såsom bihang till annan strandägarens egendom följer den dennas öden: säljes, ärfves o. s. v. i sammanhang med denna.
Är emellertid den privates vattenrätt endast att anse såsom ständig besittningsrätt, måste också staten anses vara ägare till jämväl det privata vattenområdet. Då nämligen samhällets alla medlemmar hafva samfälld nyttjanderätt till berörda område, måste ock staten, som är samhällets representant, anses innehafva äganderätten.
Privat äganderätt till vattenområdet förekommer endast i afseende å de delar däraf, som äro med arbete belagda. Så äro fallet med vattenbyggnader af alla slag, kanaler, vattenafledningar, diken m. m.
Härmed tro vi oss hafva ådagalagt tillvaron af ett allmänt vattenregal i svensk nutidsrätt.
Låtom oss nu återgå till rikets ytområde.
Vid vår framställning af såväl de forntida ättstaternas som de medeltida lokala småstaternas jordäganderätt gjorde vi en bestämd skillnad emellan kultiverad och icke kultiverad jord. Den förra var i regel under privat äganderätt. Den senare däremot var åtminstone ursprungligen under publik äganderätt, d. v. s.
- ↑ Flott. st. § 10.
