Hoppa till innehållet

Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
125

tillhörde den ifrågavarande staten. Efter hand gjorde emellertid jordägarne anspråk på en del af den okultiverade jorden såsom privat egendom. Resten blef dock alltid publik, hela samhället tillhörig och af hela samhället brukad, egendom, s. k. allmänning. Utgående från den synpunkten, att tillvaron af allmänning ådagalade tillvaron af en publik äganderätt, motsatt den privata, påvisade vi tillvaron af allmänningar i flertalet af Sveriges medeltida småstater.

Hvad den nutida svenska helstaten angår, skola vi förfara på samma sätt.

Vi skola påvisa tillvaron af en för helstaten gemensam riksallmänning.

Finnes en sådan allmänning, utgör den publik samhällig egendom i dess renaste gestalt.

Under tidernas lopp har emellertid uppkommit publik jordegendom af flera slag. Vi kunna särskilja densamma med hänsyn dels till subjektet dels till objektet. I förra afseendet böra vi skilja på statsegendom och de underordnade publika samhällenas egendom. Viktigast bland de underordnade publika samhällena torde vara städer och landskommuner, län och härad samt allmänna inrättningar och stiftelser. I senare afseendet böra vi åter särskilja jordegendomen med hänsyn till dess olika användning, såsom tomter och byggnadsplatser, vägar och kommunikationsleder, jordbruksfastigheter och skogsområden.

Hvarje publikt samhälle kan innehafva mer eller mindre af samtliga dessa egendomskategorier. Störste jordägaren är naturligtvis staten.

I regel är emellertid dispositionen till största delen af den publika egendomen numera bunden och begränsad. Järnvägar, jordbruksfastigheter och vissa skogar t. ex. förvaltas såsom privat egendom. Och äfven där vissa skogsområden äro allmänningar, äro endast vidkommande samfälligheter (härad eller socknar) berättigade att draga nytta utaf dem.

Hvad södra och mellersta Sverige angår, lär numera ingen egentlig riksallmänning kunna uppvisas.

Vid innevarande århundrades början torde väl däremot såsom en riksallmänning i ordets egentliga betydelse kunnat anses» hela Norrland och Dalarne.

Genom den ekonomiska reglering af jorden inom dessa landsändar, som sedan dess pågått och delvis ännu pågår, har