Såväl den prekära som den konfirmerade besittningsrätten förekom först och främst å nästan all kronojord. Och då man betänker, hvilken oerhörd tillökning kronojorden vann genom de andliga godsens indragning, är det lätt insedt, huru vanlig denna form för nyttjanderättsöfverlåtelse varit.
Bägge slagen af ständig besittningsrätt hade i allmänhet samma skyldigheter, att utgöra afrad och tjänstbarheter till kronan samt att bygga och häfda egendomen i öfverensstämmelse med lag och husesynsordningar. Skillnaden emellan dem bestod åter väsentligen i den olika trygghet och säkerhet, med hvilken åbon innehade jorden. Medan nämligen den prekära besittningsrätten, om städja och öfriga skyldigheter ordentligt fullgjordes, kunde hafva en perpetuell varaktighet, men också kunde, om kronan behöfde jorden, återtagas efter uppsägning, var den konfirmerade besittningsrätten däremot i alla händelser tryggad gentemot tredje man, så länge utskylder och besvär behörigen utgjordes.
Huru osäker den prekära besittningsrätten var, kom till synes vid kronans mångahanda dispositioner af jord, därå åbon endast hade sådan nyttjanderätt. Vi skola anföra några exempel. Enligt K. bref d. 30 okt. 1690 tilldelades sekreteraren i Bergskollegium Rob. Kinnemundt besittningsrätt å ett halft mtl Ödeskog i Vagnhärads socken och Hölebo härad; »dock skulle bemälte sekreterare först skaffa åbon annan bostad, i fall han måste qvittera Ödeskog».[1] Åbon synes icke ens hafva haft rätt till fardag. År 1628 upplät konung Gustaf Adolf kronohemmanet Bootholmen på Aspön i Södermanland åt befallningsmannen på Älfsborgs slott Olof Jonsson. »Dock skall han ej makt hafva drifva bonden, som nu därpå sitter, förr än nästa Kyndelsmessa år 1629, som är bondens rätta fardag».[2] I andra fall öfverlämnades åt besittningshafvaren att träffa förlikning med förre åbon. Enligt förläningsbref d. 11⁄9 1582 till vederbörande landshöfding erhöll kvartermästaren vid Smålands ryttare Udde Svensson hemmanet Reffleboda i Rydaholms socken och heter det däri: »Och på det att bonden icke skall ske orätt, som där oppå hemmanet sitter, så är vår vilje och befallning att där som förenämnde vår tjänare kan så handla och förlika sig med honom, att han med god vilje vill draga däraf, då skall du så
