och Tuhundra härad, hvarefter hans barn och arfvingar fingo rätt att efter hans död besitta detsamma, så länge de förmådde utgöra årliga prestanda.[1] Den 24 sept. 1695 erhöll Nils Herling, hans hustru, barn och efterkommande rätt att, odrifne, få nyttja, bruka och behålla torpet Bjerkebro i Laxinge socken, så länge de förmådde de däraf gående utskylder riktigt att utgöra och erlägga.[2] I ett bref, dateradt Karlshamn d. 30 juli 1681, förlänade Karl XI en säker och kraftig besittningsrätt åt landtkommissarien Johan Printz, hans hustru, barn och efterkommande å en half gård Möllekulla, en gård Pugervijk, som är afbränd, i Mörrum och Gammalfors socken samt en gård Wilshult i Jambsiö socken, med villkor att utgöra godt båtsmanshåll samt vanliga utskylder.[3] I bref, dateradt Timurtasch vid Adrianopel d. 1 juli 1713, konfirmerade Karl XII alla de af hans fadermoder uti Lifgedinget förlänade besittningsrätter, under förklaring att kronan därigenom ingen skada skedde utan snarare nytta »medelst hemmanens bättre skötande», hvarjämte bestämdes, att löseskillingen vid blifvande skatteköp skulle bestämmas »efter en skälig värdering och intet efter högsta budet».[4] Allmänna försäkringar om ständig besittningsrätt förekomma också. Sålunda förklarade Gustaf Vasa i bref af den 30 dec. 1542 till allmogen i Skånings härad, hvilket sedermera upprepades för hela Västergötland: »att hvar fattig man må och skall njuta och sittia å sin rätte och fulle techt effter Sveriges lag, så ock när bonden afdör att hustrun icke skall utdrifven blifva, som ock väl ske plägar utan dock njuta sin fulle techt».[5]
Jämväl konfirmationsbref å transporter förekomma. Sålunda beviljade Karl XI d. 29 maj 1698 »Inspectoren Hindrich Schloess, dess hustru, barn och efterkommande arfvingar en rolig och oturberat besittningsrätt» på kronohemmanen Järentuna och Skärfvesta uti Östra Tälje socken och Södermanlands län, enär »Assessorn Nils Welt, som tillförene å bemälte lägenhet erhållit besittningsrätt, densamma till honom godvilligen cederar och afstår», hvarvid tillades, »skolandes ingen hafva magt honom eller dem (Schloess och hans arfvingar) derifrån att trängia, så
