Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/210

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
205

Sedermera bestämdes genom K. Br. den 17 febr. 1847, att nybyggens omföring till skatte finge ske, äfven före frihetsårens slut, dock endast med villkor, att odlings- och byggnadsskyldigheten vid verkställd syn befunnits vederbörligen, fullgjord, hvarjämte ytterligare i K. Br. den 15 dec. 1848 medgafs samma förmån äfven om afvittring icke ännu öfvergått, hvarvid i de fall, där provisionell skattläggning ej skett, sådan skattläggning skulle anställas för utrönande af, om odlings- och byggnadsskyldigheten blifvit fullgjord i förhållande till det ägoområde, som vore nybygget tilldeladt.

Medelst dessa bestämmelser var nybyggesrätten byggd på väsentligen samma rättsgrundsatser som i medeltiden.

För förvärf af äganderätt till jord fordrades ett ekonomiskt moment – arbete – och ett rättsligt – statens sanktion.

Sedan vi sålunda visat, att privat äganderätt uppkommit såväl under medeltiden som under innevarande århundrade medelst nyodling eller bebyggande af ett stycke allmänning med ty åtföljande rättslig sanktion, eller medelst hvad vi förut kallat specificatio af en res communis, vilja vi tillse, i hvad mån denna äganderätt är från statens sida inskränkt.

Härmed sammanhänger frågan om den svenska jordens ränteskyldighet.

Jord i enskild ägo är till sin s. k. natur antingen frälse eller skatte.

Båda hafva i regel, så långt tillbaka i tiden som säker kunskap når, varit pliktiga betala jordskyld eller ränta i varor eller tjänstbarheter till staten, hvarvid torde påpekas, att sådan ränta under medeltiden utgjordes såväl till förbundsstaten som de särskilda. småstaterna. Skillnaden emellan de båda jordnaturerna består förnämligast däri, att den ena har varit ojämforligt mera belastad än den andra.

Hvad frälset angår, är väl det s. k. ypperliga frälset i det allra närmaste att anse såsom på grund af privilegium befriadt från ränteskyldighet eller däremot svarande personliga tjänster (rusttjänst in natura). Beträffande allmänna frälset är däremot räntan visserligen obetydlig, men har dock uttryckligen bibehållits af staten såsom en om ock »liten rekognition till kronan»,[1] d. v. s. såsom ersättning för statens rätt till den naturliga grunden.

  1. Linde: Finansrätt, s. 2256.