Och hvad därefter skattejorden angår, är det nogsamt bekant, att densamma varit och delvis ännu är belastad med grundränta, ehuru statsmakterna redan fattat beslut om dess totala afskrifvande.
Naturligtvis vänta vi här den invändningen, att grundränta icke är ränta utan skatt. Då numera den politiska strid härom, som i så många år upprört vårt samhälle, är afslutad, och då man alltså mera lidelsefritt kan röra sig å ifrågavarande område, torde det vara lätt insedt, att grundräntan hvarken varit eller är att anse såsom skatt.
En skatt upptages af alla medborgare,[1] pålägges såsom vedergällning för allmänna tjenster[2] samt fördelas i mån af de skattskyldiges tillgångar.
En grundränta däremot upptages icke eller kan icke upptagas af alla medborgare, utan endast af dem, som besitta jord. Grundräntan pålägges icke såsom vedergällning för allmänna tjänster, utan såsom afgift för rätt att begagna viss jord. Grundräntan uppbäres slutligen icke heller i mån af den betalningsskyldiges tillgångar utan uppbäres i mån af den brukade jordens storlek och värde.
Skatt hvilar på medborgarnes personer, grundränta på i enskild besittning varande jord.[3]
Denna grundräntans natur af ränta och icke skatt erkännes för öfrigt af de mest framstående nationalekonomiska författare och finansrättslärare från skilda länder.[4]
Vi skola nu framställa, huru privat äganderätt till okultiverad jord uppkommit.
Ursprungligen har, såsom vi ofta påvisat, den privata jordäganderätten i regel endast omfattat kultiverad jord, hvarvid fordran af hägnad merendels synes vara framställd. All utomliggande mark har varit antingen allmänning eller stundom, för så vidt den legat utom statens intresse- och maktsfär, res nullius.
På grund af behof dels för personlig förbrukning, dels för jordbrukets drifvande och dels för idkande af med jordbruket förenade binäringar, såsom boskapsskötsel, jakt och fiske, hafva
