Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/212

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
207

de enskilda jordägarne gjort anspråk på den närmast kringliggande okultiverade marken. Med stöd af en genom långvarigt bruk grundlagd, man skulle kunna säga urminnes häfd, .har slutligen staten sanktionerat detta anspråk och upphöjt det till lag.

Då emellertid den enskildes rätt till visst jordområde måste på ett rent yttre sätt manifesteras,[1] har staten for meddelande af detta slags äganderätt ovillkorligen fordrat hvarje jordområdes begränsande å marken.

Ursprungligen synas härvid fordringarna hafva varit mycket stränga, i det man, såsom af Gotlands- och Skånelagens förut åberopade lagrum framgår, kräft, att okultiverad jord, för att vara under enskild äganderätt, skulle vara med hägnad omgifven. Hvad emellertid det öfriga Sverige angår, där den okultiverade jorden varit af jämförelsevis större omfattning, har man åtnöjt sig med fordran på markens begränsning medelst rå och rör.

För bestämmande af platsen för dessa gränsmärkens utsättande har staten meddelat mer eller mindre noggranna regler. Enär det tydligen skulle medfört obillighet och orättvisa för de särskilda jordägarne, har ett godtyckligt tillägnande at okultiverad mark aldrig varit af staten medgifven, äfven om mångfaldiga exempel kunna företes därpå, att likväl faktiskt så skett.

Därför har alltid den privata äganderätten till okultiverad mark karaktären af en statens tilldelning eller förläning.

Under olika skeden af vår rättsutveckling har detta tilldelande åt enskilde af okultiverad mark skett på väsentligen två olika sätt, nämligen antingen medelst ett blott och bart lagbud, hvarvid staten lämnat därhän, huruvida detta åtlydts eller icke, eller ock därjämte medelst en administrativ åtgärd, därvid staten för hvarje fall tilldelat den enskilde, hvad honom borde tillkomma.

Det förra ägde rum under medeltiden, det senare under innevarande sekel och står i sammanhang med den s. k. afvittringen i Norrland och storskiftet i Dalarne.

Hvad nu först angår rättsbestämmelserna i

ifrågavarande hänseende uti medeltidens rättsböcker, kunna de uppdelas

  1. Jmf. Steenstrup: a. a. s. 348.